Även om jag har nån form av skrivarambition, så skulle jag naturligtvis aldrig jämföra mig med storheter som Fritiof Nilsson Piraten. Han var ju bland annat känd för att skjuta upp saker, och det är här jag kan tänka mig att jag är på minst samma nivå. Jag har under en mycket lång tid tänkt skriva texter kring de personer som format mig till den Brynäsare jag är och var. Det finns några som har haft oerhörd betydelse i detta. Idag blev det, något hastigt, dags för person nummer två.

Jag har ett mycket klart barndomsminne ifrån tiden jag gick på Lekis. Vi fick i uppgift att måla en teckning med känslan av lycka. De andra barnen målade abstrakta och färgglada skapelser, fluffiga rosa moln, regnbågsliknande historier med mera. Men lille Håkan var inte, då heller, som de andra barnen. Han målade en bild med sig själv och sin pappa på gårdsplanen, spelandes landhockey. Det var min beskrivning av lycka, det var det bästa jag viste i hela livet. Jag stod i mål och pappa sköt. Livet var lite enklare på den tiden.

Det här med känslor och hockey var också en sak min far på nåt vis lärde mig, pappa var lite som jag är, känslorna finns mer på insidan än på utsidan. Men på hockeyläktaren fick man skrika till lite ibland, när domaren t ex begick ett misstag. Det gjorde pappa, även om det satt långt inne och det hände inte så ofta. Ni som känner mig, eller kände mig när jag var yngre, vet kanske att jag inte höll tillbaka känslorna särskilt ofta, allra helst när domaren behövde upplysas om ett misstag som begåtts. Jag vet inte riktigt, men det kanske var den där tysta överenskommelsen manliga relationer oftast innehåller, vi pratar inte om känslor men vi kan släppa loss dem gemensamt på ett sportevenemangs läktare. Det är inte riktigt så för mig längre, men under många många år var min enda känsloventil just hockeyläktaren. Kanske inte det bästa sättet att leva, men det gav mig nåt och minnena av det lever kvar.

Minnena ja, det är verkligen de här tidiga åren som skapade fanatikern. Den där otåliga väntan när säsongen dragit igång men det hade ännu inte blivit dags för någon söndagsmatch, torsdagsmatcherna var tydligen för sena för en sexåring. Till slut blev det dags, pappa bar mig igenom vändkorset i entrén, för att slippa betala för två ;-) Sen kom man in till detta rökmoln, jag tror minst hälften av alla besökare var kedjerökare och passade på att lugna nerverna med lite nikotin, ute i korridoren, innan nedsläpp. Inte den bästa miljön för en liten parvel som hade allas cigarettgreppande händer i huvudhöjd. Men samtidigt var det inte värre ön att åka bil en stund, för det röktes ju lika mycket dör på den tiden. Det jag brydde mig om, förutom att försöka få pappa att åtminstone köpa en sån där liten lakritsklubba i kiosken, var att lyssna på alla analyser av gubbarna. Pappa kände ju i stort sett samtliga av de gamla stjärnorna och de samspråkade gärna. Det byggde nåt inom mig, det byggde ett Brynäshjärta. Sen fanns det ju gånger när jag satt kvar, pausunderhållningen var i mitt tycke magnifik. Titta på isbilen var ju hur kul som helst.

Jag upplevde egentligen inga stora framgångar de åren vi delade platsen på Sektion D, rad fem, plats 2, den tiden var ju lite sparsmakad på just detta förutom guldet 1980. Det guldet minns jag inte så mycket mer av, än att jag läste varenda tidning dagen efter det var klart. Det vanns faktiskt ett guld på hemmaplan under den här tiden, JSM 1982/1983, när Tomas Sandström var den stora stjärnan. Det var nog det största vi fick uppleva tillsammans på läktaren. Jag vill även lägga till ett annat stort minne, min första bortamatch någonsin. Pappas bröder hade ordnat en minibuss och de skulle åka ner till Hovet och kolla på Djurgården mot Brynäs och jag fick, som enda barnet, följa med. Jag är osäker på vilket år det kan ha varit, Wille Löfqvist stod i mål så det måste ju ha varit tidigt 80-tal. Det jag minns mest var de otroligt höga trappstegen på Hovets läktare och hur jobbigt det är att åka hem efter en förlust på bortaplan. Förlusten avskräckte dock inte, för det har ju blivit både många resor och många förluster på bortais. Det var ju nåt med det där att åka ett gäng goda vänner, med passion för Brynäs, till en annan stad och kolla på ishockey.

Efter ett antal år när det dels inte längre gick att tränga ihop sig på endast en plats, trots träbänkarna, så flyttade vi till ståplats. På den tiden bestod ståplats av hela kortsidan inklusive hörnen. En sak som jag också fått med mig var vikten av att vara nära isen, för att få den rätta inlevelsen. Så vi var på plats tidigt (självklart gratisparkerandes på Röjningen) och intog en plats bredvid staketet som delade sittplats från ståplats. Det blev vår plats i flera år, tills Brynäs chockhöjde ståplatsbiljetterna från 40kr till 65kr eller nåt liknande. Pappa fick nog, han var ju rätt “ekonomisk” av sig, så efter det var det att gå själv på matcherna. Jag flyttade tillbaka till sittplats, och försökte bjuda med pappa så ofta jag kunde, men han hade tappat intresset för hockeyn, även om han fortfarande trivdes i, den numera rökfria, korridoren och diskussionerna med gubbarna. Visst fanns Brynäshjärtat kvar, det blev ju öven många matcher framför tv:n, när jag hade de rätta abonnemangen. Ekonomisk ni vet.

Vi drog inte jämt alla gånger och jag skulle önskat oss ett annat avslut än det som blev. Men den som skapade mitt Brynäshjärta kan ingenting ändra på.

Tack för allt, pappa! Vi ses!

Till minne av Hans Lennart Fahlstedt 1 december 1940 - 9 december 2024.