Ok, identitetsarbetet har kommit till någon form av remiss-läge, medlemmar har fått tycka till om det hela och jag är otroligt nyfiken att se denna feedback. Jag skrev bland annat såhär:

“Slutprodukten av identitetsarbetet kunde lika gärna hänga i klass 5 Lillhagsskolans klassrum, för det är lite på den nivån. Vad som gör det till något användbart är implementationen. Där kommer ledarskap och kravställning in, här finns det stora brister i vår förening för tillfället. Det är troligtvis därför vi befinner oss där vi är just nu. Med ledarskap och kravställning menar jag inte bara styrelse och klubbledning, utan medlemmarna är en svag punkt. Alldeles för få medlemmar är intresserade av att engagera sig och framförallt diskutera frågor som rör föreningen, dvs de som befinner sig mellan "allt är bra" och "avgå alla". Här ligger ett enormt ansvar på samtliga medlemmar att ta både ett och två steg framåt och både valberedning och styrelse kan garanterat vara behjälpliga i den utvecklingen.”

Vilket mer eller mindre är en summering av vad jag försöker få fram i denna blogg. Det jag tänkte fokusera på idag är en annan av mina kommentarer till identitetsarbetet (På frågan: Vad anser du om vårda värdeord och Brynäsandan? (Hunger, Engagemang och Gemenskap)):

“Jag är positiv, men "Gemenskap" kan jag känna inte riktigt är på plats. Brynäsandan, i mina ögon, handlar mycket om "slåss på träning, offra en tand för samma person när det är match". Det är vi mot världen helt enkelt. Som det är nu finns det för mycket intern osämja mellan olika grupper.”

Det är någonstans här jag hade velat att identitetsarbetet skulle fokusera. Det jag ser nu är mest mer eller mindre självklara hygienfaktorer. Jag önskar vi hade nåt som verkligen gav en känsla av VI. Lite som “You never walk alone”, “¡Hala Madrid y nada mas!” eller “Mes que un Club”. Vad är det där vi:et? Vad är essensen av vår identitet? Vad känner vi alla gemensamt när vi tänker på oss själva som Brynäsare?

Jag tycker det pratas lite väl mycket om vår vision den senaste tiden, jag får intrycket av att vissa vill få den till att bli identiteten. Det funkar inte alls i min bok, det är lite för luddigt för att ge en vi-känsla och vi befinner oss VÄLDIGT långt ifrån den i dagsläget.

Vi behöver en paroll, en slogan, en identitet i paritet med de jag nämnde ovan. Jag har tyvärr inga bra förslag, mer än vår historia bör vävas in och nåt med framåtanda som anspelar på visionen, typ “Tradition och utveckling”, Nej, det är inte mitt förslag utan mer en illustration hur det skulle kunna se ut. Men jag skulle ju gärna se lite diskussioner i smågrupper för att hitta den ultimata parollen. Som vi alla, med stolthet, kunde stå bakom. Nåt som får samtliga som har med vår förening att göra, att knyta näven och känna stolthet, att ge det där lilla extra, att känna den där stoltheten att vara BRYNÄSARE.

Har du nån ide vad det kan vara?

Då har alltså det så kallade Identitetsarbetet inletts hos vår favoritförening. Enligt info på senaste medlemsmötet så har styrelsen haft en inledande workshop, och under slutet på detta år och början på nästa ska sporten, administration och “kulturbärare” involveras. Det har pratats en tid om detta, och både styrelse och ledning har påtalat att det är ett efterlängtat och välbehövt arbete. Jag kan ju inte riktigt säga emot detta, men nog är det ett rejält moment-22 över det hela? En identitet skapas av historia, traditioner, val som görs under resans gång och karaktärer som sätter sina avtryck i det hela. Saknar vi det? Nej, det gör vi naturligtvis inte, men ändå står vi nu inför ett “omfattande och nödvändigt arbete”. Vi saknar dock identitet när det kommer till en samlad syn vad som gäller, en sorts kompassriktning eller rättesnöre. Så om jag ska vrida upp elakheterna och raljerandet till 11, så är det någon form av skattjakt på en förlorad identitet som vi ska bege oss ut på. Eller möjligen någon form av dokumentation över vad identiteten ska vara framöver.

Vad är det då som ska göras? Alla har i alla fall lovat att bidra, om jag direkt citerar från de Power Points som visades på medlemsmötet. Jag har inte lovat nåt, men jag är såklart inte tillfrågad heller. Jag ingår inte i någon av de aktuella grupperna, även om det lite smått hintades om att “kulturbärare” även innefattar medlemmar, och det är jag ju åtminstone. Jag hade ju gärna sett att vi medlemmar var en separat grupp, men samtidigt inser jag efter otaliga årsmöten och ett antal medlemsmöten att det inte riktigt är rimligt att försöka driva en diskussion med ett större antal medlemmar. Majoriteten av medlemmarna bryr sig inte eller känner inte ett engagemang som sträcker sig utanför läktare, alternativt tv-soffan, och känner därför att någon annan får dra detta lass. Vilket mer eller mindre betyder våra förtroendevalda, dessa ska (återigen enligt medlemsmötet) ta det slutliga beslutet, ordagrant “Styrelsen: Beslutar om vilka värderingar, förväntningar och beteenden som ska gälla i Brynäs”. Nog kryper det på en liten, men ändå påtaglig olustkänsla av den meningen. Jag gör den reaktionen av många anledningar, jag tycker det finns en vaghet redan i avsikten med arbetet, jag tycker det finns en otydlighet vilka som skall utföra arbetet, och jag tycker det finns en viss problematik med att en styrelse tar ett beslut utan remiss till årsmötet, i en relativt stor fråga. För så måste vi ändå se på det hela, det är kanske inte stentavlor som ska tas fram, men åtminstone tolkar jag det hela att det är något som ska gälla några generationer i alla fall.

Kritiserar jag något som jag inte riktigt förstår mig på? Kanske, till och med troligen, för jag har inte riktigt den fullständiga bilden, dels för jag inte ställt de rätta frågorna, men även för att föreningen inte varit helt glasklar i sina avsikter. Och då var vi här igen, kraven från medlemmarna är för låga (inga frågor ställs) och leveransen ifrån föreningen blir vag och otillräcklig (transparensen finns inte). Rinse and repeat, typ.

Vad är då lösningen? Jag kan inte påstå att jag har den, men jag vill gärna vara behjälplig (nej, jag försöker inte bjuda in mig själv till Identitetsarbetet). Jag vill att fler funderar, fler ställer frågor, fler diskuterar (vet inte om alla minns detta, men det fanns en tid, före sociala medier, där detta var ett sätt att med olika ståndpunkter komma fram till en gemensam lösning, utan att det på nåt sätt förekom personliga påhopp eller andra ovidkommande inspel). Sen har vi den viktigaste frågan kvar, vad händer sen? Efter att vi gjort ett gediget identitetsarbete, vad gör vi med det? Hur går vi vidare? Hur stakas framtiden ut? Vad vill vi med föreningen? Vi medlemmar, vi som “äger” föreningen. Ska vi tillåta att en förening med en ålder på över hundra år, helt plötsligt har tappat bort sig själv?

Det är här vi måste inse att VI har tappat bort föreningen. Skattjakt eller ej, det är dags att börja leta, eller rättare sagt ifrågasätta.

Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i november när hösten regnat bort? Det var länge sen, jag borde skrivit, men att skriva nu känns lite fånigt och kort.

Men jag gör det ändå. Den här säsongen är den märkligaste jag varit med om, och då menar jag inte bara besök i mer eller mindre obskyra hockeyhallar. Jag har sett en match på tv och tre på plats, och oavsett resultat har jag varit förbannad efter slutsignalen. Jag tycker det känns så otroligt fel att se Brynäs spela i en liga med så tveksam kvalitet. Domare som begår flertalet misstag per match, spelare som inte håller måttet och saker runt matcherna som ibland liknat parodi. Ni får tycka att jag är elitistiskt, men det här är inte värdigt mitt Brynäs. Sen att laget (eller egentligen förra säsongens lag) helt och hållet har förtjänat att vara där de är med tanke på resultaten de senaste säsongerna, det är vi rörande överens om.

Det som dock förvånat mig allra mest är nåt som slog mig särskilt efter matchen mot Björklöven, som jag för tydligheten skull inte såg alls. Tidigare matcher har ofta kantats av stark kritik, trots tre bärgade poäng. Allt har varit, mer eller mindre, uselt och jag kan hålla med om att det har sett skakigt ut. Men det krävs relativt få hockeykunskaper för att förstå att det är riktigt knepigt att spela mot dessa sämre lag, det är långt ifrån vad dessa spelare är vana med. Så, så länge det blir vinster tycker jag inte vi ska lägga så mycket värderingar i det hela, det är i april det gäller. Däremot efter förlusten mot Björklöven, så är ALLA (vilket är otroligt unikt i Brynäsleden) nöjda och “glada”. Förlust mot den troligtvis största konkurrenten till avancemang till SHL, på HEMMAPLAN, och det är positiva toner? Jo, jag fattar att spelet var bra osv osv. Men det är vinster som räknas oavsett om det är i oktober eller i april.

Det har smugit in en sorts glädje (hemska tanke ;-)) i supporterleden. Det är roligt att se sitt lag vinna, leda serien osv. Visst är det så, det är ju ändå de lyckliga stunderna (eller drömmarna om dem) som gör att vi stannar kvar, trots spel i andraligan och annat mörker. Men att leda Hockeyallsvenskan är samtidigt att ligga på plats 15 i Sverige, är det nåt att glädjas över egentligen? Jag är inte ute efter att missunna någon att vara glad, jag är bara orolig över att den där hemska liknöjdheten som alltid infinner sig. Hur än kaotiskt årsmötet ter sig, så är det alltid frid och fröjd i oktober/november innan nästa kris drar igång. Jag vill att fokus ska ligga framåt, hur gör vi för att känna samma glädje men i RÄTT liga? Vad behöver vi göra för att ta stora kliv in i framtiden?

Det gäller att odla en vinnarkultur hela tiden, den har inte varit tydlig i Brynäs de senaste 40 åren, och det har satt sina spår. Nu är målet extremt tydligt för denna säsong, avancemang, men hur ser det ut därefter? Det är minst lika viktig att vara tydlig med vad som händer år två, tre osv. Att återigen bli ett lag som slåss för att undvika de två sista placeringarna i SHL är INTE ett alternativ. Avancemanget måste åtföljas av en stabilisering. Jag är inte ute efter SM-guld eller final-spel redan år två, men det måste åtminstone bli slutspel. Denna planering borde vara den som tar upp störst del av Svedman, Alcéns och styrelsens tid just nu. Nuläget kan ju dessutom inte bli så mycket bättre och behöver inte funderas så mycket på, självklart kan det snabbt ändras på och då behöver fokuset förstås förändras.

I dagsläget är det dock framtiden som kan tillåtas ha fokus, och min åsikt är att detta görs genom att börja bygga på en ny vinnarkultur. Vi ska vara bäst helt enkelt, bäst lag, bäst organisation, bäst ekonomi, bäst juniorverksamhet osv osv. Här finns det faktiskt en del ljusglimtar, publiksnittet t ex. Det var bra förra säsongen och har börjat strålande även denna. Där behöver vi hålla i och öka ännu mer. Sen är vi just nu, enligt tabellen, bästa laget i den liga vi spelar och det är ju bra, men vi har samtidigt 14 lag framför oss i “Sverigetoppen”. Här ska det plockas åtminstone sju åtta placeringar i den tabellen till nästa säsong avslutas. Hur gör vi det? Vad behöver förändras för att nå dit? Det är ett relativt unikt tillfälle, om vi ser på de senaste decennierna, där vi faktiskt har “andrum” att blicka mot framtiden, samtidigt som vi verkligen behöver göra det. Krishanteringen kan tillfälligt pausas, och vi kan höja blicken. Utnyttja detta tillfälle! Det gäller både dig som medlem, som styrelseledamot och alla andra som vill vår förening väl.

Om jag nu riktade lite kritik mot vår nye ordförande i mitt förra inlägg, så ska det tolkas som rätt så milt (än så länge). Det handlar hela tiden att vara på tårna.

Den kritik jag tänker leverera här är dock inte mild. Jag tycker överlag att Privatpartner är en bra idé, en smart lösning för att låta även privatpersoner vara med och sponsra föreningen. Jag förstår även utmaningen med att hitta lämpliga saker att erbjuda till de som valt att betala in en summa varje månad. Men, det finns ett stort problem med privatpartner och det är hur det ska fungera kontra medlemskap i föreningen. Detta blev problem blev lite mer tydligt i publiceringen av Connys hälsing till oss medlemmar. Längst ner i detta står att läsa: "Redan nu på tisdag 17:30 kan du som privatpartner träffa Conny Jonsson på ett digitalt möte.". Jag blev faktiskt både arg och irriterad över detta. Jag tycker det går att erbjuda träffar med sportchefer, klubbdirektör, spelare tränare etc för de som är Privatpartners. Men när det kommer till träffar med de medlemsvalda positionerna, styrelse och valberedning, då tycker jag det är medlemmar och inte privatpartner som bör vara de som blir inbjudna. Jag kan även tycka att det går att resonera åt andra hållet: När det bjuds in till medlemsmöte, så borde det vara styrelse, alternativt valberedning som håller i det hela. Inte klubbdirektör och annan kanslipersonal, som det har varit tidigare. Det är en svår gränsdragning, men den bör definitivt diskuteras.

Jaha, är vi klara nu? Vi får återkomma i mas och se vad vi ska bråka om, alternativt jubla. För så är det vi gjort i alla år jag varit med, och det börjar bli ett par. Det bråkas och diskuteras (eller mest är det väl en massa käbbel) en hel del inför årsmötet, särskilt efter sådana säsonger när det gått dåligt. Men sen händer nåt, samtliga medlemmar tar semester både från arbete och föreningen och allt är frid och fröjd. Möjligen slökollar vi efter uppdateringar runt nyförvärv. Det här som var så otroligt viktigt innan årsmötet, kandidater som vi förordade som skulle bli perfekt för uppgiften, allt detta är glömt sekunden efter ordföranden klubbat för årsmötets avslut. Vi har gjort vår plikt att rösta, nu får de valda sköta det hela, så får vi se inför nästa årsmöte om det blev bra eller dåligt. Lite Brynäs-tombola helt enkelt, lämna allt åt slumpen, det känns tryggt.

Jag har själv rätt nära erfarenhet av detta, vi var ett gäng under namnet ”Brynäs kan bättre” som riktigt funderade igenom både en lämplig styrelse och en plan framåt. En rätt så väl genomförd kampanj på det hela (nudge, nudge) Vi gjorde dock samma misstag som alla andra gör, år efter år. Vi gjorde inte i närheten av samma arbetsinsats när det kom till UPPFÖLJNINGEN. Det allra viktigaste, om resultat och mål ska uppnås.

Vad jag vill säga är att vi måste hålla uppsikt på våra förtroendevalda under HELA året. Ett bra exempel är att Conny gör sitt första uttalande som ordförande, på Brynäs hemsida. Han är överraskad över hur bra det står till med föreningen. Det är väl positivt? Jo, det kan det förstås vara. Men vi har inte råd att vara det allra minsta nöjda i den situation vi befinner oss. Oavsett hur bra det är, så måste det bli mycket bättre. Vi spelar i andradivisionen och vi ska härifrån så fort det bara går, och sen aldrig återvänd.

Jag vill se mer av framåtanda och nu jävlar mentalitet.

Trevlig midsommar på er!

Då var årsmötet över, långt tidigare än jag räknat med. Jag känner mig lite tom såhär efteråt. Det handlar inte om resultatet av valen, de är jag fullständigt nöjd över (alternativet hade varit katastrof), men om hur mötet gick till.

Demokratin både vann (401 - 32), och förlorade. Det började väl egentligen redan när en medlem anmälde sig som talare under en helt annan punkt än det han ville tala om handlade om. Mötets ordförande satte honom på plats, vilket såklart var rätt här. Sen var det som om hela mötet (med ordföranden i spetsen) aggressivt försökte forcera igenom mötet på så kort tid som möjligt, och med så lite “störningar” som möjligt. Det blev extremt tydligt vid val av ordförande i föreningen.

De medlemmar som hade nominerat andra kandidater än valberedningens förslag, gav sig aldrig riktigt tillkänna, och i ärlighetens namn fick de inte många sekunder att göra det på heller. Sen utbröt en viss förvirring och till slut röstades det, med förkrossande resultat. Dessutom blev hanteringen av ledamotsvalen både märkliga och faktiskt inte enligt stadgarna (relativ majoritet gäller).

Det finns en underton, som funnits så länge jag varit involverad i Brynäs på ett eller annat sätt, att det gäller att tysta kritiker så fort som möjligt. Ta bara insändaren från ett par av våra största legender, den visade sig helt överflödig, och förmedlade istället en slags panik som vi inom vår förening inte borde känna. Det var väldigt viktigt på årsmötet att ett anförande inte fick falla utanför ramarna, och med strikt tidsgräns. Det måste finnas utrymme för kritik internt, vi måste ha högt i tak helt enkelt, när det kommer till interna diskussioner. Sen ska vi självklart vara enade utåt.

Resultatet hade ju inte blivit annorlunda om de som förde fram alternativa förslag, hade fått ett par minuter att orda om sin sak. Nu upplever de, och kanske andra, att de “tystades” och konspirationsteorierna väntar runt hörnet.

Det pratas om samling, lugn och ro, men vi kommer aldrig dit om vi inte får ur oss skiten som ligger och gnager. Alla är ju fortfarande mer eller mindre arga, och att gå och trycka tillbaka dessa känslor, eller ännu värre få dem tillbakatryckta leder bara till mer polarisering och mer oenighet. Låt oss gräla internt, fortfarande på ett civiliserat sätt, med respekt för varandras åsikter, så kan vi nå både samling och (till viss mån) lugn och ro. SEN kan vi ta oss an framtidens utmaningar, TILLSAMMANS!

Jag behöver avreagera mig i en text. Här kommer den. Det har alltså kommit till den punkt att den farsot i form av polarisering, som infekterat varenda politisk diskussion i både Sverige och övriga världen de senaste åren, har nått föreningen i våra hjärtan. Det är väl inte så konstigt egentligen, övriga världen ser ut så, och det vore naivt att tro att Brynäs skulle stå utanför.

Det hela började med att några medlemmar nominerade Camilla Westman till ordförandeposten, som en motkandidat till valberedningens förslag, Conny Jonsson. Westman är aktiv politiker och representerar Sverigedemokraterna. Där borde det gjorts punkt när det kommer till politiken, och istället inletts en diskussion om huruvida personen är lämplig som ordförande i Brynäs. Dock drar en infekterad diskussion om politik igång, motståndarna rasar om SDs värderingar och historia. Direkt dyker det upp de som ska försvara Westman och lägger sig an med de politiska argumenten om att alla andra partier är minst lika vedervärdiga osv osv . Vi har redan sett och hört allt detta på Twitter, och de är lika tröttsamma där som i denna debatt.

Vad hände med diskussionen runt hennes lämplighet som ordförande? För den är i min mening relativt snabbt avklarad, NEJ hon har inget att göra på ordförandeposten i Brynäs IF. Hon har fått åtskilliga chanser att förklara och motivera sin kandidatur, men det enda som kommer fram är någon osammanhängande röra om att det ska rensas upp på kansliet (argument kända från Facebook-grupper mm) och att hon vill Brynäs bästa. I mer eller mindre samma mening kommer det dessutom fram att hon inte har den minsta insyn i föreningen, vilket till viss del är naturligt, men det finns ju mängder med officiell information som gör att det går att komma en bra bit på vägen. Läsa årsredovisningen för förra året kan ju t ex vara ett första steg, och utifrån den förklara hur mycket pengar det skulle gå att plöja ner extra i spelartruppen om det nu skall bantas på kansliet. Det luktar sista-minuten-lösning lång väg och det är sorgligt att se. Dessutom är det en högst olämplig sits att både sitta som ordförande i en lokal förening, och samtidigt vara aktiv politiker i samma kommun. Jag hade med glädje välkomnat ett väl underbyggt förslag som motvikt till valberedningens, med en klar och tydlig plan. Då kunde vi ha haft en saklig debatt om vilken riktning vår förening ska ta in i framtiden.

Men i stället eskalerar den här pajkastningen, som den alltid gör, till helt oproportionerliga nivåer med "alternative facts", rena lögner och gud vet allt. Det ingen verkar ta hänsyn till är att när dammet har lagt sig och vi ska gå vidare så finns vår älskade förening kvar, men tyvärr med en hel del smuts som stänkt från all denna skit som så tvunget behövde kastas. Föreningen som verkligen inte behöver mer negativ publicitet nu. Det är inte bara de i ledningen som behöver rannsakas, det är baske mig dags för varenda medlem att skärpa till sig ordentligt, vi är BRYNÄS och detta är inte värdigt oss.

Nu står vi mellan ett uselt förslag (Westman), ett möjligen tryggt, men kanske inte optimalt, förslag (Jonsson) och ett mer eller mindre anonymt förslag (Mälby). Jag har inga tvivel om var jag lägger min röst, men jag har full förståelse för de som har det, för vi har hamnat snett, inte bara seriemässigt, utan på flera plan. Debatten borde handla om det och inte om en massa oviktiga saker.

Är den där jobbiga, rätt uppgivna känslan på väg bort från er? Jag upplever åtminstone att det andas mer framtidstro än det finns ångest. Själv befinner jag mig mer i ett vacuum, och en ny oro börjar infinna sig. De där höjda rösterna om nybygge och förändringar är inte lika högljudda längre. Efter det där intetsägande medlemsmötet som fullständigt havererade i chatten, känns det nästan som om eldstormen brunnit klart? Det är snart bara en månad kvar till årsmötet och valberedningens förslag till ny styrelse ska snart delges till oss medlemmar.

Personligen är jag inte jätteintresserad av namnen, visst har jag en del kandidater jag gärna skulle se i en kommande styrelse, men att fokusera på namn har bevisligen inte gett särskilt lyckade resultat. Eller om vi ska vara riktigt ärliga, det spelar inte enormt stor roll vilka namnen är. Det har alltid, med några få undantag, nominerats kompetenta profiler till Brynäs styrelse. Resultaten har däremot varierat, både sportsligt och organisatoriskt. Som vi alla vet har dessutom trenden varit ständigt nedåt under en längre tid.

Det jag i stället skulle vilja se är beskrivningar på hur vi som förening kan bli bättre, från kandidater som har visioner kring detta. Hur länge sedan och på vilket sätt en person blev Brynäsare är inte direkt det jag väger in när jag avgör om en kandidat är bra eller dåligt för framtidens Brynäs. För det är vad jag tycker, med viss elakhet kan tyckas, valberedningens analyser innehållit i de senaste årens årsmötesbilagor. Jag vill se hur de olika kandidaterna bildar ett LAG, vad de kommer att fokusera på från dag ett. Det fanns ett embryo till nåt likande när undertecknad tillsammans med ett gäng kloka och engagerade Brynäsare agerade halvt om halvt valberedning under namnet ”Brynäs kan bättre”. Det fanns ett 100-dagarsprogram och det fanns visioner. Sen tycker jag inte resultatet blev som det beskrevs, men det är en annan historia. Där ligger miniminivån, och därifrån är det bara att öka. VI MÅSTE. Ambitionen hos medlemmarna, och i sin tur Valberedningen, SKA vara att skapa ett styrelselag som kan genomföra medlemmarnas vilja.

Här finns det ett glapp, och det är här min oro kommer in. Fokus är numera vilken nästa spelarvärvningar blir, och hur spelschemat kommer att se ut. Ingen, nåja några få är det allt, funderar längre på hur föreningen ska styras i närtid och även på längre sikt. Det finns bara två scenarier för kommande årsmöte som jag ser det, valberedningens förslag får bifall utan några större diskussioner eller så inträder, den i övriga samhället så populära, polariseringen. Det presenteras två diametralt motsatta förslag, och nu måste vi medlemmar välja sida. Det finns antydningar och rykten om detta, men utan att få någon form av förhandsinformation är det väldigt svårt att göra några kloka val och styrelsen väljs i stället baserat på känslor. Vilket sällan är en bra beslutsmetod i sådana här sammanhang.

Men som jag skrev tidigare är inte namnen det mest viktiga. Det är visionen, planen, tankesättet osv. Vad vill du som medlem ska hända i föreningen det närmaste året? Vad är viktigt? Vad borde göras annorlunda? Årsmötet är egentligen inte rätt forum för dessa frågor, men i dagsläget har vi inget alternativ. Enskild kommunikation med valberedningen är väl det närmast vi kommer detta. En diskussion bland medlemmar, som i sin tur renderar i någon form av ”ägardirektiv” skulle vara något jag skulle vilja se. Kanske till och med någon form av flerårsplan, som utkristaliseras ur en rad konstruktiva diskussioner och åsiktsyttringar. Nu verkar detta en bit bort, om vi ska se på diskussionsnivån i chatten under det senaste medlemsmötet.

Som det är nu väljs ett antal namn, som mer eller mindre inte har en susning om vad medlemmarna prioriterar, förutom det självklara med att vinna matcher, vinna guld. Dessa ska i sin tur ge direktiv till tjänstemän som slutligen ska omvandla detta i handlingar. Ta bara en fråga som ”En bra start”, skillnaden mellan, åtminstone vissa medlemmars och tjänstemännens syn på denna fråga skiljer sig otroligt mycket och det är såklart ett symptom av det glapp jag pratar om. Oavsett vad jag står i olika frågor, vill jag se att detta glapp täpps igen och medlemmar återigen styr föreningen i stället för tjänstemän.

Alternativt väntar vi till nästa april, och ser om vi ska vara glada eller arga igen…

Det har hänt en hel del de senaste dagarna, jag har dock varit upptagen med funderingar och bygga nytt rum till äldsta dottern. Det har väl varit blandat i nyhetsskörden, och då menar jag från dåligt till ok. Det har bokats in medlemsmöte (ok), se till att anmäla er. Valberedningen släppte lite information (ok för informationen, dåligt för bristen på framåtanda). Sen har det dykt upp diverse rykten, som jag inte kommenterar.

Men det var inte detta jag funderat på, jag har funderat på något mycket mer allvarligt. Jag upplever att klyftan mellan föreningen och fans bara blir större och större. Känslan är lite av att det finns en enorm armé av soldater redo att gå ut på slagfältet och verkligen ge allt. De bara väntar på att riktning pekas ut, för att sedan störta ut i ovissheten. Ovissheten är oundviklig, men det som gör att dessa soldater ändå väljer att göra det, är för att härföraren som pekar ut riktningen gör det med sådan övertygelse att det aldrig finns någon tvekan att följa. Nu finns inte denna härförare hos oss, det finns ingen riktning alls, mer än en diffus tanke om att vi ska tillbaka till SHL. Det finns ingen som pekar ut en väg och utstrålar att det är den enda rätta vägen. Det finns ingen som bara med sin blotta uppenbarelse får alla att dra åt samma håll. De finns ingen som kan beskriva hur strategin för att åter spela i finrummet ser ut.

Det som håller på att hända är i stället att supportrar tappar sugen, går tillbaka till att vara passiva följare som på sin höjd betalar in medlemsavgiften och går på några matcher, och hoppas på att nästa säsong blir bättre. Några kanske till och med blir arga och säger NU SKITER VI I DET HÄR. De är sedan förlorade, troligen för evigt. Gemensamt för alla dessa är att de inte kommer lyfta särskilt många fingrar för att köpa för föreningen som de älskar, men inte känner sig behövd av.

Det är inte kommunikation i form av fakta och korrekta siffror som är bristen just nu. Det är inte heller informationen om vilka som ska spela och leda laget kommande säsong. Det är helt andra saker, det är hur de som ska leda oss igenom detta tänker. Hur går funderingarna, hur ska Brynäs spela i fortsättningen, hur ska laget profileras, hur ska vi återigen ses som en förening som är både stabil och framgångsrik? Vad är PLANEN? För utan att veta det, har jag ingen aning om det är bra eller dåligt att Rödin väljer att stanna. Det är stor skillnad på om han ska fungera som en “pappa” till nya spännande, blivande stjärnspelare som ska lyfta Brynäs till nya nivåer eller om han ska vara kaptenen som skall göra allt, och blir han skadad, så rasar korthuset.

Sen har vi denna härva runt det sociala engagemanget, om det var viktigt med tydlighet runt detta tidigare, så vet jag inte riktigt vad jag ska sätta för ord på det i det här läget. Inom en snar framtid, om inget drastiskt sker, så kommer hela situationen bli ohållbar. Det sociala engagemanget ses i motsatsförhållande till framgångar i sporten ishockey, och om ingenting görs åt detta så har det, oavsett om det är bra eller dåligt för föreningen, spelat ut sin roll. Körerna med avgångskrav och nedläggning av “sidoverksamheter” är högljudda, och kommer definitivt inte kunna kväsas med tystnad. Här är det verkligen anfall som är bästa försvar.

Jag är inte helt säker på var jag vill komma med detta. Det är väl att den där frustrationen mer och mer håller på att gå över i oro, och maktlöshet. Jag ser dessutom allt för många likheter med tiden för ungefär 20 år sedan när vi hade en liknande situation med usla sportsliga resultat och en otydlig ledning.

Det är väl mest av allt en vädjan till de som ska peka ut riktningen: LED OSS, VISA ÅT VILKET HÅLL VI SKA RUSA MOT OKÄNDA FAROR ATT BESEGRA. PEKA UT RIKTNINGEN, OCH VI FÖLJER TILLS VI INTE KAN FÖLJA LÄNGRE.

Då kom det äntligen ETT LIVSTECKEN. Eller det kom väl egentligen flera. Det första på sociala medier som berörde medlemsskap, 1000 nya på en vecka och nu siktas det mot 10000. Lite senare dök det upp en intervju med Klubbdirektör Svedman. Efter några genomlyssningar, har jag lite tankar:

Mina intryck av intervjun är lite blandade. Jag gillar verkligen inte den här formen av informationsspridning när en person blir "intervjuad" med en massa ledande frågor. Jag tycker det känns otroligt krystat. Det uppstod när Brynäs började göra egna pod-avsnitt, och där funkar det möjligen. När det gäller att delge information så föredrar jag det i skriven form. "Intervjuformen" passar dessutom inte alla, det kommer med kroppsspråk, känslospel etc som personer som inte är vana att vara med i "tv" inte tänker på och det blir lätt att det förmedlas osäkerhet runt budskapet, när det kanske i första hand handlar om osäkerhet att stå framför en kamera.

Vi fick en del matnyttigt, tränare bör vara klar under kommande vecka, även spelare var på gång att få klart med och de har jobbat med en tvåårig budget för att ha koll på saker om det blir ett andra år i andraligan. Det pratades även lite identitet, och där är jag riktigt nyfiken över vad som kommer att hända. Det finns ett enormt behov där, det gäller bara att göra ett gediget jobb där, särskilt från oss medlemmar.

Sen fanns det en del saker jag inte gillade alls, eftersom det gått en vecka så tycker jag det känns onödigt att prata om historien, med allt som hände runt säsongsavslutningen. Jag ser hellre att vi blickar framåt. En mycket märklig ordväxling skedde när Svedman får frågan om vi "kommer att ställa ett starkt hockeylag på isen när Allsvenskan börjar". Svaret landade i nåt slags "jag vet inte" och "jag hoppas". När det nu är specialskrivna frågor, är det önskvärt med klara svar. Annars är det bättre att skippa frågan helt. Jag vet att Svedman har en väldigt defensiv approach, men i det här läget behövs det mer offensiv. Det pratades även om kontinuitet, jag vill ägna ett helt åt det ordet. Håll utkik efter det!

Slutligen en lite löjlig grej, kan tyckas, men LJUSSÄTTNINGEN! Nu är ju inte jag någon expert alls, men ett mörkt rum med starkt motljus har väl sällan gett ett bra resultat?

Sammanfattningsvis, jag ger det godkänt, OM det följs upp med tätare kommunikation och lite mer framåtanda i fortsättning. Men det som inte pratades alls om, och är enormt viktigt är MEDLEMSMÖTE. BOKA IN ETT DATUM BARA!

Då har den första veckan snart passerat. Känslorna har förändrats en del sedan slutsignalen förkunnade en degradering. Direkt då var det sorg och tomhet, men det gick rätt så fort över till någon underlig entusiasm "Nu jävlar kör vi". Nu är det frustration och en stor portion oro. Vad är det som händer? Görs det något? Och framförallt: VARFÖR ÄR DET SÅ TYST?

En god vän summerade det nyss bra i en tweet:

Det här är bara en i mängden av alla inlägg på sociala medier som yttrar samma funderingar. Det ska dessutom tilläggas att detta är ett vänligt menat inlägg. Den mer arga, högljudda och skaran kommer snart att dominera. Ger inte Brynäs något som ger positiva signaler, så är det hur lätt som helst att hitta tiofaldigt med negativa signaler från denna tystnad.

Det är en fullt naturlig instinkt att vilja ha information när vi är oroliga. Ta ett stillastående tåg till exempel, det klagas alltid på dåligt med information oavsett om tåget stått stilla i tio minuter, eller i flera timmar. Brynäs-tåget har stått stilla i EN VECKA.

På denna vecka har det kommit ut följande nyheter på Brynäs hemsida:

• Konstaterande att vi spelar i Allsvenskan kommande säsong, med budskapet att vi ska sörja och sen komma tillbaka. Detta kändes helt ok, även om jag reagerade lite på sörjandet. Det pratades om kraftsamling, jobba hårt etc.
• Nästa nyhet var information från styrelsen, ett budskap om att det behövs självrannsakan, och sen ett märkligt tack till bland annat klubbdirektör med ett avslut som kunde tolkas som "Vi ses nästa säsong".
• Sen kommer beskedet att Bosse Johansson inte kommer att ställa upp för omval. Förutom den märkliga timingen på denna nyhet, så genererade detta enormt med frågor.
• Sen kom den senaste nyheten, måndagen hade ägnats helhjärtat åt styrelsemöte, BRA. Det gavs information att det jobbas på diverse saker budgeten och hopsättande av partnerpaketeringar och seriekortsstruktur bland annat. Dessutom skall någon form av analysgrupp tillsättas med "bred representation ur Brynäsfamiljen". Sen avslutas det med en uppmaning att bli medlem. Även här är det ok information, för stunden (läs dagen), men det uppstår även här frågor.
• Ja, det dök upp nåt om en jobbmässa nyss också, men det väljer jag att ignorera, de dagliga åtagandena måste givetvis fortsätta som vanligt.

Det här räcker inte för en skara supportrar/medlemmar/sponsorer/etc för att behålla lugnet. Vi vill känna att vi har nån att hålla i handen, någon som talar om för oss vad VI KAN GÖRA.

Det verkligen smarta att göra nu är att så snabbt som möjligt boka in en tid för medlemsmöte, låt folk få kasta skit om de nu känner för det, jag tror det är en liten minioritet om ens det. Vi andra vill få möjligheten att ställa frågor, få känslan att vi gör detta tillsammans. Vi vill bara hjälpa till. Känna att vi sitter i samma båt, hur jävla rutten den än må vara.

Det andra är att starta en kampanj runt medlemskapet, det är en hel del som väljer att bli medlemmar men uppmärksamma det. Ha en räknare på hemsidan, tacka i sociala medier så ofta det finns möjlighet. Utmana fler att bli medlem osv osv.

Håll i er, nu blir det whataboutism! Vi är många som blickar tillbaka över de senaste fyra decennierna och får något mörkt och kanske lite fuktigt i blicken. Vi vet alla hur det sett ut, några få ljusglimtar men annars ett dystert resultat på alla plan. Vi har nu, förhoppningsvis, nått vägs ände med denna degradering. Nu kan det väl bara gå åt ett håll framöver? UPPÅT, FRAMÅT!

Det har hittats fel på allt från tränare, ordförande, styrelsemedlemmar, publikvärdar, kioskpersonal och gud vet vad. Ofta har det funnits grund till kritiken, men kanske inte alltid. Vi kan väl vara överens om att det är få som har suttit med på framträdande positioner genom alla dessa år. Dock finns det faktiskt några som varit med hela vägen, nämligen du och jag, medlemmarna.

Jag har varit på nästan samtliga årsmöten de senate tjugo åren, rätt så trötta tillställningar undantaget när någon försökt sig på förändringar, på gott eller ont, kalla det kupp den som vill. I regel följer Brynäsåret samma mönster:

• Årsmötet avslutas med vald styrelse
• Förväntningarna byggs upp både på laget och styrelsen
• Laget presterar bra eller dåligt (tyvärr oftast det senare)
• Vi når mars och vi har ett resultat från den sportsliga delen
• Om nu resultatet i föregående punkt är åt det sämre, följer nästa punkt, i annat fall återgå till punkt 1.
• Nu höjs röster om förändring, eller oftast avgång av en, flera eller samtliga inblandade.
• Årsmötet hålls oftast rätt odramatiskt, med skillnaden att efter ett dåligt resultat sker det en större “personalomsättning”. Det är denna punkt jag vill åt, visst kan det vara lite höjda röster om hur dåligt det varit och någon som blir vald som lovar bot och bättring. Vad jag saknar, är dock en djupare diskussion runt vilka som ska styra skutan. Hur tänker de? Hur ser medlemmarnas krav ut? Hur tänker de valda motsvara kraven? Och viktigast: HUR MÄTER VI ATT FÖRBÄTTRINGAR GER RESULTAT?
• Gå tillbaka till punkt 1 och se på när vår förening trillar ur högsta serien.

Det är där under den näst sista punkten, som DU och JAG kan göra en enorm skillnad. Det är där DU och JAG kan påverka riktningen för framtiden. Det arbetet börjar dock inte i mars, det börjar dagen efter årsmötet, och fortgår fram till nästa årsmöte.

Ett sätt att påverka föreningens riktning är att vädra sina tankar hos Valberedningen. Det går utmärkt att kommunicera med dem om annat än vilka kandidater som skall sitta i nästa styrelse. Ge din bild av hur du vill att framtidens Brynäs ska se ut, eller om du vill se några förändringar. Det är sedan upp till dem att hitta kandidater som kan utföra det medlemmarna önskar. Utan den här kommunikationen från medlemmarna, blir det lätt att kandidater nomineras enbart baserat på deras CV, och inte så mycket på vad de vill utföra (en sanning med modifikation såklart). Min tes är att utan medlemmar som kommunicerar hur de anser föreningen skall formas, blir styret och valet av styre därefter.

BLI MEDLEM, MEN ANVÄND ÄVEN DITT MEDLEMSSKAP!

I en intervju i GD uttalar sig ordförande Johansson om en disharmoni som finns i Brynäsfamiljen, och underförstått är det de “externa” delarna av familjen som är disharmoniska. Jag kan ju på ett sätt förstå det han syftar på, vi såg ju extremfallen med nattliga hembesök för inte så länge sedan och jag har sett flertalet meddelande till representanter för föreningen som helt klart har passerat en gräns som inte bör passeras. Men jag vill fortfarande tro, och hävda att detta är en relativt liten del av familjen, möjligen de som skriker högst och elakast, men fortfarande i minoritet.

Nu är ju detta ingen nyhet, trots sporadiska framgångar under de senaste 40-45 åren har det konstant varit ett liknande klimat. Det ska avgås och det är svikare här, förrädare där och andra epitet som inte klarade sig genom självcensuren.

Jag skulle dessutom vilja påstå, att med proaktiv kommunikation går det att kväsa en större del av denna “disharmoni” i sin linda. Det kommer naturligtvis finnas de som aldrig är nöjda, men byfånar och annat konstigt har vi haft i alla tider, och ignorerat rätt så framgångsrikt, åtminstone fram till sociala mediers genomslag. Jag menar att det går att hålla “disharmonin” på en rimlig nivå genom just detta med kommunikation. Som exempel nämns i artikeln jag refererade tidigare till följande citat:

“– Man kan säga att vi i styrelsen gick upp i stabsläge för ett antal veckor sedan när det lutade åt kval. Vi har haft möten varje vecka och kommer fortsätta ha det”

Här hade det varit en ypperlig idé att publicera en liten artikel på hemsidan, om att styrelsen nu ser allvaret i situationen och går därför upp i stabsläge. Helt plötsligt händer det nåt, istället för tystnaden som råder relativt ofta, särskilt på senare år.

Sen ser jag en fara med att filtrera för hårt, jag vet flertalet personer som hört av sig, undertecknad inkluderad, med konstruktiv kritik eller kanske till och med tips. Denna kommunikation behandlas, i bästa fall, med skepsis alternativt med en defensiv utgångspunkt, men sedan senaste medlemsmötet gjordes det klart att det inte kommer att ske någon kommunikation då de negativa krafterna var för stora.

Återigen, kommunikation handlar mycket om att vara proaktiv, det har inte Brynäs varit på många, många år. Trots en hel del prat om att det är viktigt.

Jag har förresten ett till exempel, en annan artikel i GD, framhålls att det skedde en anstormning av antal medlemmar direkt efter uttåget, om jag inte räknar helt fel så kan det röra sig om 15-20% ökning på bara några dagar. Ett helt fantastiskt läge för en artikel, där det dels tackas för den fina gesten att många valt att bli medlem, men även en möjlighet att driva på för att fler ska bli det, nu siktar vi mot X tusen medlemmar innan månadsskiftet eller liknande.

Då har det gått fem dagar sen det som inte fick ske ändå skedde. Det har inte direkt hänt massor. Bosse Johansson har meddelat att han inte ställer upp för omval som ordförande. Min kommentar är bra att han meddelar detta i god tid, så valberedningen får all tid de kan få för att hitta en ersättare. Men också, nog känns det lite som ett svek?

Det var styrelsemöte igår, första sedan degraderingen, och en rapport kom därifrån idag: Här. Rapporten gav fler frågor än svar tycker jag. Ett medlemsmöte borde ligga högt upp i prioriteringsordningen till exempel.

Jag ser att det pratas om sorgetid från föreningens håll. Det är klart det finns otroligt många känslor, hos oss som håller Brynäs IF kärt. Däremot finns det lika liten anledning till sorgetid nu som efter ett baklängesmål. Det finns inte en sekund att spilla på nåt annat än planeringen för framtiden, och sen genomförandet av den planen. Vi står möjligen inför ett mindre omöjligt uppdrag, än att vända ett 0-3 underläge, men fråga Modo eller Björklöven hur lätt de tycker att det är att ta klivet tillbaka till högsta divisionen. Jobbet att på något sätt vara involverad i Brynäs IF är inte längre ett nio till fem jobb i makligt tempo. Det är mer ett jobb på en start-up, där samtliga konkurrenter tillhör the sleepless elite. Sorgetiden tog slut på morgonen den 24 mars. Nu är det hårt-jobb-tid, som förhoppningsvis mynnar ut i glädjerus så småningom.

Ja, gratis på födelsedagen då. På dagen för 49 år sedan blev jag Brynäsare, och idag tog Brynäs klivet ner i en lägre division för första gången på över 60 år. Så nu får denna dag symbolisera en pånyttfödelse, och då kanske jag inte syftar alls mycket på denna bloggs återuppståndelse, utan det NYA Brynäs. För det är vad som måste ske. Det är dags att ta ett vägskäl här, nytt och fräscht är vägen framåt. I det andra, lite av en avtagsväg får historien snällt sakta ner och stanna i ett museum. Vi ska fortfarande hålla historien högt, men det är framåt mot nya framgångar all fokus skall ligga. Jag ser tre punkter som måste vara det enda som fokuseras på den närmaste tiden:

• LEDARSKAP - vem tar och formar den enorma kraft som faktiskt kommer att finnas när tiotusentals Brynäsare vill göra allt i sin makt för att stötta föreningen i deras hjärtan.

• EKONOMIN - Nu gäller det att få klara besked från sponsorer så snabbt det bara går. För att det ska kunna ske gäller det att Brynäs går ut med en väldigt tydlig plan hur de tänker sig den närmaste framtiden och hur resan tillbaka till SHL skall ske. Budskapet från föreningen måste vara ett tydligt, HÄR ÄR RESAN FRAMÅT, ÄR NI MED?

• SAMMANHÅLLNINGEN - Nu är det inte läge för småaktigheter och revirpinkande, som det lätt hänt historiskt i en förening med många starka viljor. Det gäller även att vi försöker undvika att det blir för många enskilda initiativ, det måste vara en enande kraft som rör sig mot ett tydligt mål.

Det är nu det hårda jobbet måste börja, och alla som har någon positiv känsla gentemot Brynäs måste hjälpa till, TILLSAMMANS FIXAR VI DET HÄR!