Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i november när hösten regnat bort? Det var länge sen, jag borde skrivit, men att skriva nu känns lite fånigt och kort.

Men jag gör det ändå. Den här säsongen är den märkligaste jag varit med om, och då menar jag inte bara besök i mer eller mindre obskyra hockeyhallar. Jag har sett en match på tv och tre på plats, och oavsett resultat har jag varit förbannad efter slutsignalen. Jag tycker det känns så otroligt fel att se Brynäs spela i en liga med så tveksam kvalitet. Domare som begår flertalet misstag per match, spelare som inte håller måttet och saker runt matcherna som ibland liknat parodi. Ni får tycka att jag är elitistiskt, men det här är inte värdigt mitt Brynäs. Sen att laget (eller egentligen förra säsongens lag) helt och hållet har förtjänat att vara där de är med tanke på resultaten de senaste säsongerna, det är vi rörande överens om.

Det som dock förvånat mig allra mest är nåt som slog mig särskilt efter matchen mot Björklöven, som jag för tydligheten skull inte såg alls. Tidigare matcher har ofta kantats av stark kritik, trots tre bärgade poäng. Allt har varit, mer eller mindre, uselt och jag kan hålla med om att det har sett skakigt ut. Men det krävs relativt få hockeykunskaper för att förstå att det är riktigt knepigt att spela mot dessa sämre lag, det är långt ifrån vad dessa spelare är vana med. Så, så länge det blir vinster tycker jag inte vi ska lägga så mycket värderingar i det hela, det är i april det gäller. Däremot efter förlusten mot Björklöven, så är ALLA (vilket är otroligt unikt i Brynäsleden) nöjda och “glada”. Förlust mot den troligtvis största konkurrenten till avancemang till SHL, på HEMMAPLAN, och det är positiva toner? Jo, jag fattar att spelet var bra osv osv. Men det är vinster som räknas oavsett om det är i oktober eller i april.

Det har smugit in en sorts glädje (hemska tanke ;-)) i supporterleden. Det är roligt att se sitt lag vinna, leda serien osv. Visst är det så, det är ju ändå de lyckliga stunderna (eller drömmarna om dem) som gör att vi stannar kvar, trots spel i andraligan och annat mörker. Men att leda Hockeyallsvenskan är samtidigt att ligga på plats 15 i Sverige, är det nåt att glädjas över egentligen? Jag är inte ute efter att missunna någon att vara glad, jag är bara orolig över att den där hemska liknöjdheten som alltid infinner sig. Hur än kaotiskt årsmötet ter sig, så är det alltid frid och fröjd i oktober/november innan nästa kris drar igång. Jag vill att fokus ska ligga framåt, hur gör vi för att känna samma glädje men i RÄTT liga? Vad behöver vi göra för att ta stora kliv in i framtiden?

Det gäller att odla en vinnarkultur hela tiden, den har inte varit tydlig i Brynäs de senaste 40 åren, och det har satt sina spår. Nu är målet extremt tydligt för denna säsong, avancemang, men hur ser det ut därefter? Det är minst lika viktig att vara tydlig med vad som händer år två, tre osv. Att återigen bli ett lag som slåss för att undvika de två sista placeringarna i SHL är INTE ett alternativ. Avancemanget måste åtföljas av en stabilisering. Jag är inte ute efter SM-guld eller final-spel redan år två, men det måste åtminstone bli slutspel. Denna planering borde vara den som tar upp störst del av Svedman, Alcéns och styrelsens tid just nu. Nuläget kan ju dessutom inte bli så mycket bättre och behöver inte funderas så mycket på, självklart kan det snabbt ändras på och då behöver fokuset förstås förändras.

I dagsläget är det dock framtiden som kan tillåtas ha fokus, och min åsikt är att detta görs genom att börja bygga på en ny vinnarkultur. Vi ska vara bäst helt enkelt, bäst lag, bäst organisation, bäst ekonomi, bäst juniorverksamhet osv osv. Här finns det faktiskt en del ljusglimtar, publiksnittet t ex. Det var bra förra säsongen och har börjat strålande även denna. Där behöver vi hålla i och öka ännu mer. Sen är vi just nu, enligt tabellen, bästa laget i den liga vi spelar och det är ju bra, men vi har samtidigt 14 lag framför oss i “Sverigetoppen”. Här ska det plockas åtminstone sju åtta placeringar i den tabellen till nästa säsong avslutas. Hur gör vi det? Vad behöver förändras för att nå dit? Det är ett relativt unikt tillfälle, om vi ser på de senaste decennierna, där vi faktiskt har “andrum” att blicka mot framtiden, samtidigt som vi verkligen behöver göra det. Krishanteringen kan tillfälligt pausas, och vi kan höja blicken. Utnyttja detta tillfälle! Det gäller både dig som medlem, som styrelseledamot och alla andra som vill vår förening väl.