Då har alltså det så kallade Identitetsarbetet inletts hos vår favoritförening. Enligt info på senaste medlemsmötet så har styrelsen haft en inledande workshop, och under slutet på detta år och början på nästa ska sporten, administration och “kulturbärare” involveras. Det har pratats en tid om detta, och både styrelse och ledning har påtalat att det är ett efterlängtat och välbehövt arbete. Jag kan ju inte riktigt säga emot detta, men nog är det ett rejält moment-22 över det hela? En identitet skapas av historia, traditioner, val som görs under resans gång och karaktärer som sätter sina avtryck i det hela. Saknar vi det? Nej, det gör vi naturligtvis inte, men ändå står vi nu inför ett “omfattande och nödvändigt arbete”. Vi saknar dock identitet när det kommer till en samlad syn vad som gäller, en sorts kompassriktning eller rättesnöre. Så om jag ska vrida upp elakheterna och raljerandet till 11, så är det någon form av skattjakt på en förlorad identitet som vi ska bege oss ut på. Eller möjligen någon form av dokumentation över vad identiteten ska vara framöver.

Vad är det då som ska göras? Alla har i alla fall lovat att bidra, om jag direkt citerar från de Power Points som visades på medlemsmötet. Jag har inte lovat nåt, men jag är såklart inte tillfrågad heller. Jag ingår inte i någon av de aktuella grupperna, även om det lite smått hintades om att “kulturbärare” även innefattar medlemmar, och det är jag ju åtminstone. Jag hade ju gärna sett att vi medlemmar var en separat grupp, men samtidigt inser jag efter otaliga årsmöten och ett antal medlemsmöten att det inte riktigt är rimligt att försöka driva en diskussion med ett större antal medlemmar. Majoriteten av medlemmarna bryr sig inte eller känner inte ett engagemang som sträcker sig utanför läktare, alternativt tv-soffan, och känner därför att någon annan får dra detta lass. Vilket mer eller mindre betyder våra förtroendevalda, dessa ska (återigen enligt medlemsmötet) ta det slutliga beslutet, ordagrant “Styrelsen: Beslutar om vilka värderingar, förväntningar och beteenden som ska gälla i Brynäs”. Nog kryper det på en liten, men ändå påtaglig olustkänsla av den meningen. Jag gör den reaktionen av många anledningar, jag tycker det finns en vaghet redan i avsikten med arbetet, jag tycker det finns en otydlighet vilka som skall utföra arbetet, och jag tycker det finns en viss problematik med att en styrelse tar ett beslut utan remiss till årsmötet, i en relativt stor fråga. För så måste vi ändå se på det hela, det är kanske inte stentavlor som ska tas fram, men åtminstone tolkar jag det hela att det är något som ska gälla några generationer i alla fall.

Kritiserar jag något som jag inte riktigt förstår mig på? Kanske, till och med troligen, för jag har inte riktigt den fullständiga bilden, dels för jag inte ställt de rätta frågorna, men även för att föreningen inte varit helt glasklar i sina avsikter. Och då var vi här igen, kraven från medlemmarna är för låga (inga frågor ställs) och leveransen ifrån föreningen blir vag och otillräcklig (transparensen finns inte). Rinse and repeat, typ.

Vad är då lösningen? Jag kan inte påstå att jag har den, men jag vill gärna vara behjälplig (nej, jag försöker inte bjuda in mig själv till Identitetsarbetet). Jag vill att fler funderar, fler ställer frågor, fler diskuterar (vet inte om alla minns detta, men det fanns en tid, före sociala medier, där detta var ett sätt att med olika ståndpunkter komma fram till en gemensam lösning, utan att det på nåt sätt förekom personliga påhopp eller andra ovidkommande inspel). Sen har vi den viktigaste frågan kvar, vad händer sen? Efter att vi gjort ett gediget identitetsarbete, vad gör vi med det? Hur går vi vidare? Hur stakas framtiden ut? Vad vill vi med föreningen? Vi medlemmar, vi som “äger” föreningen. Ska vi tillåta att en förening med en ålder på över hundra år, helt plötsligt har tappat bort sig själv?

Det är här vi måste inse att VI har tappat bort föreningen. Skattjakt eller ej, det är dags att börja leta, eller rättare sagt ifrågasätta.