Det har hänt en hel del de senaste dagarna, jag har dock varit upptagen med funderingar och bygga nytt rum till äldsta dottern. Det har väl varit blandat i nyhetsskörden, och då menar jag från dåligt till ok. Det har bokats in medlemsmöte (ok), se till att anmäla er. Valberedningen släppte lite information (ok för informationen, dåligt för bristen på framåtanda). Sen har det dykt upp diverse rykten, som jag inte kommenterar.

Men det var inte detta jag funderat på, jag har funderat på något mycket mer allvarligt. Jag upplever att klyftan mellan föreningen och fans bara blir större och större. Känslan är lite av att det finns en enorm armé av soldater redo att gå ut på slagfältet och verkligen ge allt. De bara väntar på att riktning pekas ut, för att sedan störta ut i ovissheten. Ovissheten är oundviklig, men det som gör att dessa soldater ändå väljer att göra det, är för att härföraren som pekar ut riktningen gör det med sådan övertygelse att det aldrig finns någon tvekan att följa. Nu finns inte denna härförare hos oss, det finns ingen riktning alls, mer än en diffus tanke om att vi ska tillbaka till SHL. Det finns ingen som pekar ut en väg och utstrålar att det är den enda rätta vägen. Det finns ingen som bara med sin blotta uppenbarelse får alla att dra åt samma håll. De finns ingen som kan beskriva hur strategin för att åter spela i finrummet ser ut.

Det som håller på att hända är i stället att supportrar tappar sugen, går tillbaka till att vara passiva följare som på sin höjd betalar in medlemsavgiften och går på några matcher, och hoppas på att nästa säsong blir bättre. Några kanske till och med blir arga och säger NU SKITER VI I DET HÄR. De är sedan förlorade, troligen för evigt. Gemensamt för alla dessa är att de inte kommer lyfta särskilt många fingrar för att köpa för föreningen som de älskar, men inte känner sig behövd av.

Det är inte kommunikation i form av fakta och korrekta siffror som är bristen just nu. Det är inte heller informationen om vilka som ska spela och leda laget kommande säsong. Det är helt andra saker, det är hur de som ska leda oss igenom detta tänker. Hur går funderingarna, hur ska Brynäs spela i fortsättningen, hur ska laget profileras, hur ska vi återigen ses som en förening som är både stabil och framgångsrik? Vad är PLANEN? För utan att veta det, har jag ingen aning om det är bra eller dåligt att Rödin väljer att stanna. Det är stor skillnad på om han ska fungera som en “pappa” till nya spännande, blivande stjärnspelare som ska lyfta Brynäs till nya nivåer eller om han ska vara kaptenen som skall göra allt, och blir han skadad, så rasar korthuset.

Sen har vi denna härva runt det sociala engagemanget, om det var viktigt med tydlighet runt detta tidigare, så vet jag inte riktigt vad jag ska sätta för ord på det i det här läget. Inom en snar framtid, om inget drastiskt sker, så kommer hela situationen bli ohållbar. Det sociala engagemanget ses i motsatsförhållande till framgångar i sporten ishockey, och om ingenting görs åt detta så har det, oavsett om det är bra eller dåligt för föreningen, spelat ut sin roll. Körerna med avgångskrav och nedläggning av “sidoverksamheter” är högljudda, och kommer definitivt inte kunna kväsas med tystnad. Här är det verkligen anfall som är bästa försvar.

Jag är inte helt säker på var jag vill komma med detta. Det är väl att den där frustrationen mer och mer håller på att gå över i oro, och maktlöshet. Jag ser dessutom allt för många likheter med tiden för ungefär 20 år sedan när vi hade en liknande situation med usla sportsliga resultat och en otydlig ledning.

Det är väl mest av allt en vädjan till de som ska peka ut riktningen: LED OSS, VISA ÅT VILKET HÅLL VI SKA RUSA MOT OKÄNDA FAROR ATT BESEGRA. PEKA UT RIKTNINGEN, OCH VI FÖLJER TILLS VI INTE KAN FÖLJA LÄNGRE.