Även om jag har nån form av skrivarambition, så skulle jag naturligtvis aldrig jämföra mig med storheter som Fritiof Nilsson Piraten. Han var ju bland annat känd för att skjuta upp saker, och det är här jag kan tänka mig att jag är på minst samma nivå. Jag har under en mycket lång tid tänkt skriva texter kring de personer som format mig till den Brynäsare jag är och var. Det finns några som har haft oerhörd betydelse i detta. Idag blev det, något hastigt, dags för person nummer två.

Jag har ett mycket klart barndomsminne ifrån tiden jag gick på Lekis. Vi fick i uppgift att måla en teckning med känslan av lycka. De andra barnen målade abstrakta och färgglada skapelser, fluffiga rosa moln, regnbågsliknande historier med mera. Men lille Håkan var inte, då heller, som de andra barnen. Han målade en bild med sig själv och sin pappa på gårdsplanen, spelandes landhockey. Det var min beskrivning av lycka, det var det bästa jag viste i hela livet. Jag stod i mål och pappa sköt. Livet var lite enklare på den tiden.

Det här med känslor och hockey var också en sak min far på nåt vis lärde mig, pappa var lite som jag är, känslorna finns mer på insidan än på utsidan. Men på hockeyläktaren fick man skrika till lite ibland, när domaren t ex begick ett misstag. Det gjorde pappa, även om det satt långt inne och det hände inte så ofta. Ni som känner mig, eller kände mig när jag var yngre, vet kanske att jag inte höll tillbaka känslorna särskilt ofta, allra helst när domaren behövde upplysas om ett misstag som begåtts. Jag vet inte riktigt, men det kanske var den där tysta överenskommelsen manliga relationer oftast innehåller, vi pratar inte om känslor men vi kan släppa loss dem gemensamt på ett sportevenemangs läktare. Det är inte riktigt så för mig längre, men under många många år var min enda känsloventil just hockeyläktaren. Kanske inte det bästa sättet att leva, men det gav mig nåt och minnena av det lever kvar.

Minnena ja, det är verkligen de här tidiga åren som skapade fanatikern. Den där otåliga väntan när säsongen dragit igång men det hade ännu inte blivit dags för någon söndagsmatch, torsdagsmatcherna var tydligen för sena för en sexåring. Till slut blev det dags, pappa bar mig igenom vändkorset i entrén, för att slippa betala för två ;-) Sen kom man in till detta rökmoln, jag tror minst hälften av alla besökare var kedjerökare och passade på att lugna nerverna med lite nikotin, ute i korridoren, innan nedsläpp. Inte den bästa miljön för en liten parvel som hade allas cigarettgreppande händer i huvudhöjd. Men samtidigt var det inte värre ön att åka bil en stund, för det röktes ju lika mycket dör på den tiden. Det jag brydde mig om, förutom att försöka få pappa att åtminstone köpa en sån där liten lakritsklubba i kiosken, var att lyssna på alla analyser av gubbarna. Pappa kände ju i stort sett samtliga av de gamla stjärnorna och de samspråkade gärna. Det byggde nåt inom mig, det byggde ett Brynäshjärta. Sen fanns det ju gånger när jag satt kvar, pausunderhållningen var i mitt tycke magnifik. Titta på isbilen var ju hur kul som helst.

Jag upplevde egentligen inga stora framgångar de åren vi delade platsen på Sektion D, rad fem, plats 2, den tiden var ju lite sparsmakad på just detta förutom guldet 1980. Det guldet minns jag inte så mycket mer av, än att jag läste varenda tidning dagen efter det var klart. Det vanns faktiskt ett guld på hemmaplan under den här tiden, JSM 1982/1983, när Tomas Sandström var den stora stjärnan. Det var nog det största vi fick uppleva tillsammans på läktaren. Jag vill även lägga till ett annat stort minne, min första bortamatch någonsin. Pappas bröder hade ordnat en minibuss och de skulle åka ner till Hovet och kolla på Djurgården mot Brynäs och jag fick, som enda barnet, följa med. Jag är osäker på vilket år det kan ha varit, Wille Löfqvist stod i mål så det måste ju ha varit tidigt 80-tal. Det jag minns mest var de otroligt höga trappstegen på Hovets läktare och hur jobbigt det är att åka hem efter en förlust på bortaplan. Förlusten avskräckte dock inte, för det har ju blivit både många resor och många förluster på bortais. Det var ju nåt med det där att åka ett gäng goda vänner, med passion för Brynäs, till en annan stad och kolla på ishockey.

Efter ett antal år när det dels inte längre gick att tränga ihop sig på endast en plats, trots träbänkarna, så flyttade vi till ståplats. På den tiden bestod ståplats av hela kortsidan inklusive hörnen. En sak som jag också fått med mig var vikten av att vara nära isen, för att få den rätta inlevelsen. Så vi var på plats tidigt (självklart gratisparkerandes på Röjningen) och intog en plats bredvid staketet som delade sittplats från ståplats. Det blev vår plats i flera år, tills Brynäs chockhöjde ståplatsbiljetterna från 40kr till 65kr eller nåt liknande. Pappa fick nog, han var ju rätt “ekonomisk” av sig, så efter det var det att gå själv på matcherna. Jag flyttade tillbaka till sittplats, och försökte bjuda med pappa så ofta jag kunde, men han hade tappat intresset för hockeyn, även om han fortfarande trivdes i, den numera rökfria, korridoren och diskussionerna med gubbarna. Visst fanns Brynäshjärtat kvar, det blev ju öven många matcher framför tv:n, när jag hade de rätta abonnemangen. Ekonomisk ni vet.

Vi drog inte jämt alla gånger och jag skulle önskat oss ett annat avslut än det som blev. Men den som skapade mitt Brynäshjärta kan ingenting ändra på.

Tack för allt, pappa! Vi ses!

Till minne av Hans Lennart Fahlstedt 1 december 1940 - 9 december 2024.

Det blev tydligen ett till inlägg innan årsmötet. Jag reagerade lite på nyheten om att Brynäs korrigerar priserna på hemmastå efter en hel del kritik. Jag hade helt missat uppståndelsen då jag inte varit särskilt aktiv i sociala medier under dagen. Men Brynäs hade satt biljettpriset på ståplats till 215 för leksandsmatcher samt lördagsmatcher och 175 för övriga matcher. Brynäs valde sedan att korrigera priserna till 175 respektive 125. Det kan ju tyckas bra att korrigeringen skedde, men skulle detta behöva ske överhuvudtaget? Det är inte första gången, på kort tid, som detta sker. De gråa tröjorna gick samma öde till mötes, även om det i det fallet tog lite längre tid än några timmar.

Jag tänker att någon form av referensgrupp hade varit riktigt bra att ha i dessa situationer. Möjligheten att kunna provtrycka idéer och kampanjer etc för en mindre grupp, INNAN det släpps till allmänheten och behovet att göra om och göra rätt. Det pratas en hel del ifrån styrelse och ledning om den att det förs dialoger i många frågor. Något skaver här, om vi tittar på de motioner som inkommit till årsmötet så är i stort sett samtliga av den art att de skulle kunna lösas med en bättre dialog mellan styrelse och föreningens medlemmar. Om det nu förs dialoger, så kanske det är en för snäv grupp som dialogen förs med? Det finns ju såklart massor med olika viljor i medlemsleden, det vittnar om inte annat diskussionerna runt vissa motioner om. Därför behövs det en heterogen referensgrupp som kan komma med olika syn på frågor och det går sedan att hitta den bästa lösningen för alla.

För att föregå eventuella kommentarer om att det arrangeras fyra medlemsmöten per år, så vill jag påstå att dessa innehåller i stort sett bara information. Visst finns det möjlighet att ställa frågor, men det gör det inte till en dialog. En dialog är något helt annat.

Anmäl er till årsmötet, så ses vi där!

Jahapp, jag tänkte alltså gå igenom de inkomna motionerna och delge mina tankar. Som jag nämnt tidigare, så är det glädjande med engagemanget. Tänk om frågor som tas upp i motionerna, istället kunde få ta plats under medlemsmötena, jag garanterar att det i slutändan både skulle generera intressanta diskussioner, större förståelse mellan ledning och medlemmar och enormt mycket bättre transparens än vad som är fallet idag. Informationen som delges under mötena, kunde i stället gå ut via mail. Men det var motionerna vi skulle gå igenom. Jag vill bara lägga in en generell kommentar om föreningens samtliga svar, det är sällan jag läser ett så högtravande språk som det i svaren. Jag tycker inte det finns någon anledning till detta och det blir även väldigt konstigt på sina ställen.

Motion 1: Motion ang medlemskort

Motionären vill att samtliga medlemmar skall få ett fysiskt medlemskort, och ett medlemsnummer. Jag måste erkänna att jag inte har särskilt bra koll på detta. Jag har mitt plastkort som jag skaffade runt millennieskiftet och sen dess har jag inte bytt, eller vid närmare eftertanke så har jag nog det vid ett tillfälle. Om jag inte minns helt galet så hade jag nog ett medlemskort i papper den första tiden. Men det är såklart ointressant, och jag vill nästan säga det samma om Brynäs svar. I stället för nåt i stil med “Vi är för närvarande uppbundna av ett längre avtal som hanterar både biljettsystem och medlemskort. Den aktuella leverantören har inte klarat av att leverera fysiska kort”, så mals det på i en bra stund utan någon större skillnad på innehåll. Jag har väl en viss tvekan till att det kan vara så komplicerat att lägga in medlemsnummer på något vis, och skapa plastkort finns det ju såklart en uppsjö av leverantörer för och det känns väl inte helt omöjligt att just den biten kan skötas utanför det ingångna avtalet. Jag tänker att här har vi den här klyftan igen, medlemmar oavsett antal önskar sig fysiska medlemskort med ett medlemsnummer som skapar en viss identitet för individen i gruppen, som också ger en känsla av sammanhang. Visst ingen prioriterad fråga, men det handlar om rätt små insatser för en detalj som ökar värdet på medlemskapet. Jag vill även flika in att meningen “…föreningen vill ändå understryka att vi delar motionärens uppfattning.”, är felaktig. Föreningen ska naturligtvis bytas ut mot “sittande styrelse”. Föreningen kommer att meddela sin åsikt på måndag. Detta otyg förekommer i de flesta svar dessutom.

Motion 2: Motion ang förslag till nya matchstället kommande säsonger 24, 25 och 26 och så vidare

Årets i särklass längsta (och mest invecklade) motion. Motionären vill föra in i stadgarna (eller så råder det möjligen ett missförstånd om vad en motion innebär) hur matchställen skall utformas. Det är naturligtvis inte rätt att ha detaljer som på centimetern bestämmer hur matchställen ska se ut i stadgarna. Så är också andemeningen med svaret även om det även här smattras på med kilometerlånga meningar med pärlor som denna: “Att varje år uppdatera tröjan är också något som vår tröjleverantör tvingas till och det finns även ytterligare aspekter att ta i hänsyn då man aldrig kan konstatera att leverantörer är för eviga även om nuvarande samarbeten är gynnsamma för Brynäs IF.” Det som har skavt i mig i några säsonger nu, är däremot att det behövs föras in ett visst “skydd” kring varumärket. Även om jag försöker förtränga så finns de där exemplen när dräkten blev grå, eller kransen som försvann. Tre saker borde enligt mig bör regleras i stadgarna är: oken skall alltid finnas med, klubbemblemet får inte användas i enbart delar och färgerna skall naturligtvis vara svart, gul och röd. Sen hur det formuleras är säkert någon annan mer lämpad att föreslå. En annan lösning som också kunde vara aktuell att föra in i stadgarna, är att ha någon form av estetiskt råd inom föreningen, som kunde bestå av någon från styrelsen, ledningen, kanske en lagkapten för representationslagen, men framförallt ett par medlemmar som kan komma med åsikter och tankar runt förslag som rör matchdräkter, souvenirer etc.

Motion 3: Motion ang utåtriktade support- och/eller medlemsaktiviteter utanför Gävle

Den här motionen är en av de mer intressanta motionerna, enligt mig. Sen tycker jag att det blir lite väl drastiska krav med arrangerade träffar minst en gång per motståndarlag per säsong. Styrelsen reducerar dock ner detta till att tolka det som nån form av pubsamling för att ladda inför match, för att sen snöa in på både “förhållningsregler”, “plan på strategisk nivå” och avsluta med “…anser inte att det är en fråga för årsmötet att hantera.” Förutom ett helt gäng med frågor kring dessa förhållningsregler och strategisk plan, så tycker jag det är ett riktigt dåligt svar och ett rätt så grovt misstag när det kommer till marknadsföringsmöjligheter. Medlemmar behöver träffas, diskutera och nätverka, sen kanske det inte behöver ske på initiativ från föreningen i sig, däremot så finns det ju stora möjligheter att värva medlemmar och öka värdet på medlemskapet om t ex tränare kan komma förbi innan match, som skett vid några av de fysiska medlemsträffarna. Det finns även en annan aspekt som styrelsen inte ens har möjlighet att göra något åt, jag spekulerar fritt här, och det är möjligheten till försäljning av souvenirer på bortaplan. Jag tror inte det är möjligt med det samarbete som finns med Intersport, vilket är ytterligare en sak som gör att samarbetet bör ifrågasättas.

Motion 4: Motion ang flytt av bortastå

Motionären vill att bortastå flyttas till en lämpligare position. Styrelsens svar är rätt så givet, det är en komplex fråga, men de håller med om behovet. Som en anekdot kan jag berätta att jag som dåvarande ordförande i supporterklubben Brooklyn Tigers satt på möte med Roland Henning om just denna dumdristiga lösning med att placera bortastå på samma sida som hemmastå, med exakt samma argument då som nu. Då var svaret att restauranggästerna var viktigast och fick inte störas med en närliggande bortasektion. Sen valde Roland att styra in samtalet med en leverantör som ville leverera mer eller mindre den “skärm” som ska sträcka sig runt hela arenan och dyka upp lagomt till säsongsstart. Jag tycker svaret (eller i alla fall andemeningen, för att använda ord från styrelsens svar) i svaret är bra.

Motion 5: Motion ang att motverka klappor

Inga konstigheter, klappor hör inte hemma på hockeyarenor. Sen är det tydligen inte medlemmarnas sak, utan detta tar supporterföreningarna hand om. Det finns en ton i flera av svaren som lutar åt samma håll. Om jag ska göra någon form av gissning, baserat på mina tidigare erfarenheter inom föreningen, så tror jag att andelen som är medlemmar är högre på sittplats än på ståplats. Brynäs har dock valt att ta en väg som gör att ett rätt så fåtal individer får sätta agendan när det kommer till hur publik ska hanteras i arenan. Jag är inte direkt emot detta, men som vurmare för medlemsdemokratin är jag lite lätt skeptisk till tillvägagångssättet.

Motion 6: Motion ang möten i hybridformat

Möten ska vara i hybridformat och detta bör regleras i stadgarna anser motionären. Styrelsen håller med (även om de identifierar sig som HELA Brynäs IF i detta svar) om behovet, men inte om stadgeändring. Jag har ingen annan åsikt, hybridmöten är på nåt vis standard numera.

Motion 7: Motion ang ramar för supporterkulturen

Här är en till motion som handlar om ståplats. Styrelsen levererar ett liknande svar här som motionen angående flytt av ståplats “Föreningens bild är därför att denna dialog lämpar sig bäst mellan föreningen och de formaliserade engagemangen.”. Vad nu “formaliserade engagemangen” ens är får gärna någon förklara för mig. Problemet är även här att medlemsdemokratin gäller inte riktigt, även om den i andra svar värnas om den. Jag tycker att motionen är enfaldig, men den borde däremot respekteras. Eftersom jag stått på en och annan ståplats under åren så känns det lite lustigt hur pendeln har svängt, ifrån att det var strikt förbjudet att t ex vifta med flaggor under spelets gång till att det numera mer eller mindre uppmanas att vifta. Jag ser det inte som särskilt svårt att tillgodose alla olika publiktyper både på ståplats och sittplats. Likaså som det nu kommer att finnas “aktiv sittplats”, så kunde det finnas “passiv ståplats” (ja jag larvar mig) där de som enbart har tagit sig till arenan för att se matchen kan hålla hus. Jag reserverar mig för att nåt liknande redan finns, jag har inte befunnit mig på hemmastå de senaste tio-femton åren.

Motion 8: Motion om insyn i styrelsens arbete

Här är ju en motion som snuddar vid medlemsdemokratin igen. Motionären vill att det ska införas i stadgarna att protokoll från styrelsemöten skall offentliggöras. Styrelsens svar är naturligtvis att det inte är möjligt. Det är ju inte ens lämpligt att offentliggöra protokoll, däremot så visar både motionen och styrelsens svar, på den avgrundsdjupa klyfta som finns mellan styrelse och medlemmar. Det finns en antydan, som även framförts av tidigare styrelseordförande, att det är bara vid årsmötet medlemmarna räknas. Resten av året ska ni hålla käft och lapa i er det som portioneras ut på medlemsmötena. Den här delen av svaret blir jag ju genast nyfiken på att höra mer om: “I en benchmarkning med övriga Hockeysverige kan vi konstatera att Brynäs IF ligger i främsta ledet avseende både frekvens och struktur på återrapporteringen.”. Nästa gång tycker jag vi benchmarkar(?) hur budgetens detaljrikedom står sig gentemot de andra klubbarna. Jag kan förenkla det hela med att tipsa om hur Färjestad gör det. De har mer poster än pengar in och pengar ut, kan jag säga.

Det var mina tankar om motionerna. Jag lyssnar gärna på era tankar.

Nu är det snart dags för årets höjdpunkt(?) Brynäs IFs årsmöte. På måndag kör vi, eller lunkar oss igenom ett antal trötta genomgångar av ekonomi och val till olika funktioner. Det är väl inte direkt upplagt för drama i år, inga alternativa förslag till styrelse eller valberedning och inte heller något utbrett missnöje bland medlemmarna. Jag kan möjligen tänka mig att det kan bli lite diskussion runt motionerna, men inte mer än så. Jag återkommer senare i inlägget till motionerna.

Idag tänkte jag fundera lite fritt runt skillnader och likheter mellan supportrar och medlemmar. Till att börja med kan vi väl reda ut begreppen, medlem är ju inte så komplicerat betalad medlemsavgift gör dig till medlem. Däremot kanske det är lite mer svårdefinierat vad en supporter är, men för enkelhetens skull tänker jag mig att supporter definieras som en person som följer något lag inom föreningen och påverkas i någon form av resultatet när laget spelar. Frågan är då, går det att vara medlem utan att vara supporter? Nja, jag är ytterst tveksam till detta. Däremot är det fullt möjligt att vara supporter utan att vara medlem, det är bara att inte betala medlemsavgiften. Så alla är supportrar men inte alla är medlemmar.

Om vi då tar Brynäs som förening, vilken av dessa grupper är viktigast? Jag gissar att de allra flesta svarar supportrar, vilket är fullt logiskt, och jag säger inte direkt emot. Dock finns det med i verksamhetsplanen att antalet medlemmar skall nå 8250 det kommande räkenskapsåret. Det är ju såklart enkelt att mäta detta, medan antalet supportrar möjligen kan indikeras i publiksiffror men det är ett otroligt trubbigt mått. Brynäs jobbar alltså på att öka medlemsantalet, och marknadsför det med just rösträtt på årsmötet. Är då rösträtten en förmån eller en plikt? Jag tror det råder delade meningar om detta, och jag tror det även finns en uppdelning på ungefär samma sätt. Det finns en grupp som löser sitt medlemskap för att verkligen bli en “ägare” till föreningen, vara med och påverka och vara en del av föreningen helt enkelt. Sen finns den andra gruppen som ser medlemskapet mer som en uppgradering av supporterskapet och dessutom en form av ekonomiskt stöd. Den senare gruppen är inte så väldigt intresserad av hur föreningen sköts förutom när det kommer till herrlagets slutplacering. Jag misstänker att en stor majoritet hör till just denna grupp. Det blir rätt så tydligt i årsmötestider, särskilt efter lyckade säsonger (eller kanske till och med säsonger som inte är totala besvikelser). Det finns inga önskemål om alternativa styrelseval eller tankar kring föreningen riktning överhuvudtaget.

Någonstans här blir medlemskapet decimerat från ägarskap till ett passivt betraktande och enbart en positiv post i föreningens intäktsredovisning. Medlemsdemokratin får aldrig något fäste när engagemanget är på den nivån. Det är möjligt att det inte ses som ett särskilt stort problem, och i dagsläget är det väl inte riktigt det. Jag ogillar att komma med skräckscenarion som det till exempel finns mycket bra beskrivet i Noa Bachners bok “Den sista utposten: en berättelse om svensk fotboll”. Där fotbollsklubbar i både Europa och i övriga världen har “tagits över” av kommersiella krafter. Jag vill däremot vända på resonemanget lite, om fler engagerar sig blir det en otrolig styrka. Ju fler som har en åsikt desto närmare en perfekt lösning kommer vi. Dessutom går det att minimera den där “vi-och-dem” känslan, vilket jag tror är ett enormt steg i rätt riktning. Jag kan inte komma på en enda sak som skulle vara negativ med ökad föreningsdemokrati. Läs boken ändå, den är riktigt intressant.

Jag pratade ju om att jag skulle återkomma till motionerna. Jag både gläds och förundras lite över den ovanligt stora mängden motioner som skickats in till årets årsmöte, hela åtta stycken. Glädjen beror på engagemanget och viljan att påverka. Det som gör mig förundrad är att jag tolkar många av både motionerna och deras svar som ett symptom på en brist på transparens och en avsaknad av öppen dialog. Det refereras dessutom i åtskilliga fall, till dialoger med supporterklubbar och jag kan förstå detta i de fall det handlar om ändringar på läktare eller saker som har med läktarkulturen att göra. Däremot är det för mig inte alls lika självklart när det gäller “utvecklingen av föreningens estetisk” (sic) och när det gäller marknadsföring och träffar i samband med bortamatcher. Men oavsett vad det gäller så är det lite avigt att, för att påverka i vissa frågor krävs ett medlemsskap i en supporterklubb. Ett medlemsskap är då reducerat till att betala medlemsavgift, rösträtt på årsmötet och där välja styrelseledamöter. Vad hände med medlemsdemokratin? Gäller det mest en dag om året, och sen är det till att sitta ner i båten? Jag förstår ju det smidiga med att ha en samtalspartner som inte är tusentals individer, men ska vi bilda en medlemsklubb för medlemmar som vill framföra åsikter och vara med i löpande diskussioner i aktuella frågor? Går det att bli officiell medlemsklubb? Jag har under åren bollat idéer likt detta, en medlemsintresseförening, där vi som engagerar oss i mer än bara själva sporten kan föra diskussioner och vara med att påverka i lite större utsträckning än bara som enskilda medlemmar. Det finns en del goda exempel i t ex svensk fotboll där denna för av rörelse är på uppåtgående. Jag tror jag kommer att återkomma i frågan.

Det var allt för denna gång, jag tänkte dock komma med ett litet bonusinlägg lite senare, där jag går igenom samtliga motioner och ger min syn på saken. Helt gratis :-) Jag tror inte det är dags för ett Patreon konto riktigt ännu :-)

Årsmöteshandlingarna börjar så smått dyka upp. Valberedningen har släppt sin analys, och med den förslag på kommande säsongs styrelse. Inga överraskningar där, en säsong som slutade i att målet uppnåddes brukar ju rendera omval. Jag har väl egentligen inget emot detta, eller det har jag, men jag kan samtidigt se en viss fördel att inte återigen börja möblera om, särskilt när årsmötet är så pass sent i år.

Däremot saknar jag, som vanligt, diskussionen och engagemanget från medlemmarna. Var är tankar och diskussioner kring souvenirer, En Bra Start etc, som stundtals brukar gå rätt höga i sociala medier under säsongen? Vad tycker och tänker medlemmarna om framtiden? Visst det gick bra den gångna säsongen, men nu är förutsättningarna annorlunda, och utmaningarna större. Vad tänker vi om det? Vad behöver vi för sorts egenskaper/roller i styrelsen, nu och i framtiden?

Jag ställde mig lite undrande på Twitter/X varför det inte förekommer någon diskussion kring valberedningens analys på sociala medier. Jag har knappt sett någon kommentar alls. Det många svarade mig, var att det råder ett lugn nu. Föreningen är på “rätt väg”, det finns stabilitet mm. Jag kan ju hålla med om att det är lite lugnare än inför det förra årsmötet, vilket är positivt. Jag har dock varit med om detta händelseförlopp lite för många gånger. Jag har dessutom skrivit om det vid flertalet tillfällen. Vi går från kris till att på nåt sätt komma över krisen, klarat kval, räddad ekonomi, varit och vänt i Hockeyallsvenskan. Sen kommer lugnet, eller som jag hellre ser på det hela, en våt filt som lägger sordin på föreningen. För när detta lugn infinner sig så är det samtidigt en form av handlingsförlamning. Nu ska vi gå försiktigt fram, inga stora planer, vi ska klara oss kvar osv osv. Jag köper absolut att den kommande säsongen skall ha fokus på en nyetablering i den högsta ligan. Däremot är jag tveksam till att det inte i dessa tider av lugn inte planeras, diskuteras mer kring framtiden och hur vi ska undvika eller åtminstone förmildra nästa “kris”. För den kommer med största sannolikhet, särskilt om samma principer används igen, lugn, kontinuitet och resten av klyschorna. Jag parafraserar Emil när han köpt sockerdricka i Backhorva, “När vi har kris kan vi inte diskutera framtiden, och när vi inte har kris då vill ingen diskutera framtiden. När i hundan ska vi diskutera framtiden?”

Det är ju vid tillfällen som detta vi kan börja lägga grunden för den där uttjatade kontinuiteten. Jag vill här påpeka att avancemang till SHL i vårt fall är en återgång till ett normaltillstånd, inte en framgång som vi kan slå oss på bröstet för. Det var en väl genomförd säsong, med ett tydligt mål som uppfylldes, mer är det faktiskt inte. Ingen skulle dessutom vilja göra denna resa en gång till. Nu är det i stället dags att blicka uppåt, framåt.

Valberedningen skriver bland annat: “Vi anser att en rimlig ambition är att Brynäs på herrsidan på sikt blir ett stabilt topp-6 lag”. Kan det vara årets helgardering? På sikt? Ett? Fem? Tio års sikt? Sen tenderar ju uttalanden likt detta, oavsett rimliga eller orimliga, att vara just pappersprodukter. Det intressanta är ju vägen dit, och då är det ju mycket enklare att ha en rimlig förväntan. På sikt ska vi väl ändå vara bäst? Om det nu ska vara otydligt med tidsramen kan det väl åtminstone vara tydligt med målet? Stabilt topp-6 lag är väl till viss del tydligt, men det säger inte mycket om ambitionen. Jag minns åren när vi var upprörda över att vi bara nådde kvartsfinal och vid flertalet gånger åkte ut i fyra raka. Ett stabilt topp-6 lag är väl lite vad det innebär? Kvartsfinal eller ibland lite bättre.

Jag skriver möjligen lite provokativt, men det finns en tanke bakom det. Jag vill ha igång diskussionen, jag vill att fler ska tycka och tänka på andra ställen än sociala medier, jag vill att medlemmarna ska engagera sig så att vår förening verkligen kan bli medlemsstyrd. Sen är det allra viktigaste att vi blir tydligare, både som förening och i kommunikationen förening - medlemmar, i BÅDA riktningarna. Så vi kanske inte nöjer oss med “på sikt” utan vill ha en mer konkret riktning och mål. Tyck gärna tvärt emot mig, men se till att engagera dig.

Ja, det är väl rätt få som inte bevittnat den senaste nyheten i Brynässhoppen, en träningskollektion i sammarbete med Craft. Jag reagerade rätt så kraftigt, och jag märkte rätt snart att jag inte var ensam. Förutom själva designen, som verkligen skriker genererad Facebook-produkt, så har av någon anledning kransen plockats bort från emblemet. För mig är det ungefär lika acceptabelt som när ovan nämnda företag som livnär sig på att sälja falska souvenirer som inte gagnar Brynäs ett enda dugg.

Det är inte direkt första gången liknande händelser inträffat runt souvenirer eller matchtröjor. Minns ni det gråa stället? Eller det varnings-randigrutiga (eller vad det nu var för mönster)? Sen har vi den “eviga” frågan om Intersports inblandning i souvenirverksamheten som en rätt så mörk skugga över det hela. Jag minns att jag ställde en del frågor till Johan Stark, dåvarande klubbdirektören, när avtalet med Intersport tecknades 2016. Jag var inte helt nöjd med svaren, men jag hade en viss förståelse varför beslutet togs. Numera är jag långt ifrån nöjd, och jag har inte heller någon förståelse. Avtalet verkar ha fortsatt i någon form av “same procedure as last year”.

Nu “kompliceras” även avtalet genom att Intersport är en huvudpartner till En Bra Start. Dessa är naturligtvis en mycket viktig del i Brynäs ekonomi, men skall verkligen detta avgöra kvaliteten på souvenirer mm? Jag hör och ser flertalet kritiska röster kring souvenirer:

• Vissa storlekar är svåra att få tag på
• Det används en hel del olika slogans, vilket mest förvirrar
• Designen på mycket är inte av högsta kvalitet, visst det är en subjektiv åsikt, men det är inte en helt tagen ur luften
• Souvenirerna är samma för alla lag som använder Intersport, bara färgschema och klubbemblem skiljer
• Klädmärket är mer framträdande en klubbemblemet på vissa plagg
• Viss design för tankarna till annat
• Osv

Jag har funderat en hel del runt detta under en längre tid, och jag känner att det finns ett stort glapp, mellan de som tar konkreta beslut i föreningen och oss medlemmar. Nu är det ju så att styrelsen ska vara mellanhanden här, och det är väl delvis här det fallerat.

Medlemmar har en del starka åsikter kring t ex En Bra Start och souvenirhanteringen. Det var väl till och med en stor del i en av förra årets ordförandekandidaters kampanj, att En Bra Start mer eller mindre skulle avvecklas. Båda dessa försvaras av ledning och styrelse i rätt svepande ordalag, liknande “utan En Bra Start skulle vi ha mycket lägre sponsorintäkter”, “ekonomiskt går det mycket bra med souvenirförsäljningen” osv. Det finns dock inga konkreta fakta att underbygga dessa uttalande med, vi får helt enkelt lita på tjänstemännen som jobbar med detta. Jag ser inte detta som en hållbar lösning, och skulle vilja att vi medlemmar ställde MYCKET högre krav på detta. Om det nu finns en majoritet som vill att souvenirerna inte längre ska “outsourcas” så borde det åtminstone genomföras en utredning om det finns möjlighet att återigen driva det i egen regi. Jag skulle köpa ett “Nej, det är inte ekonomiskt hållbart”, men inte förrän det gjort ett seriöst försök att hitta möjliga lösningar. Samma gäller förstås En Bra Start, jag är mycket positiv till detta projekt, men jag skulle vilja se en större tydlighet och ett internt kritiskt granskande som gör att det går att med säkerhet säga att det är rätt väg att gå. Den här inställningen “Det är den bästa lösningen, end of discussion” gör att det varken går att diskutera eller utveckla. Dessutom finns det en arrogans i det hela, som bara är beklaglig. Det ska helt enkelt inte vara tjänstemännen som pekar ut riktningen, de ska följa direktiv som kommer från medlemmarna, ÄGARNA av föreningen.

Jag vill avslutningsvis återvända till souvenirerna, för det finns en annan dimension i detta som inte är av ekonomisk art. Här pratar vi om identitet, oken på tröjorna, klubbemblemet INKLUSIVE krans, färgerna och även vedertagna slogans som “En gång Brynäs, alltid Brynäs”. Därmed kan inte enbart ekonomi få styra i denna fråga, det kan vara värt mindre intäkter om det leder till en starkare identitet. Nu tror jag dessutom att med en starkare identitet när det kommer till souvenirer så kommer den ekonomiska framgången på köpet. Här skulle en halvtimme eller två lagts på att fundera och resonera kring när det stora Identitetsarbetet gjordes.

Ställ höga krav och engagera dig i de frågor du tycker är viktiga, det gör bara vår förening bättre.

Jag brottas en hel del med hur jag ser på mitt egna bloggande. Är det bara en massa gnäll jag slänger ur mig? Är jag på samma nivå som de jag, lite föraktfullt, brukar kalla “Avgå alla”-gänget?

Jag ser det inte så, men jag tror att känslorna mer eller mindre är de samma, det handlar om frustration, om att se saker som inte är som de borde, om att det inte alltid görs det där lilla extra, om att riktningen är väldigt otydlig alternativt väldigt krokig och svårförstådd.

Jag vill att vi ska vara på samma nivå, eller helst bättre, som t ex Växjö och Skellefteå. Jag vill dessutom nå dit så snabbt som möjligt, men jag förstår självklart att det är en lång vandring från plats 14 till plats 1. Den är varken lätt eller spikrak, däremot är målet rätt så enkelt, bli bäst och sedan fortsätta att utvecklas. Oavsett om det gäller revisorer eller förstacenter, så behöver allt bli bäst. Det ska vara riktningen och målet. Jag märker att många ryggar tillbaka av liknande uttalanden, med invändningar som “Det går inte att tänka så”, “Vi måste ha tålamod”, “Det gäller att ha rimliga förväntningar” och “Det är lätt att stå på sidan om och ställa krav”. Jag tycker inte någon av dessa håller, hur resonerades det den senaste säsongen? “Vi ska försöka ta oss till slutspel, så får vi se”? NEJ, det var inget snack om vad som gällde. Det borde det inte vara nu heller, sen ska det såklart finnas ödmjukhet, men det är inte alls samma sak som att inte vilja bli bäst. Det är heller inte orimligt att ställa höga krav, oavsett om det är jag eller någon annan medlem som gör det. Vi pratar om en organisation som har visionen att leda utvecklingen av svensk hockey, det är att ha höga krav på sig själv. Precis som det ska vara.

Jag känner inte bara frustration gentemot sakers tillstånd, jag känner en om möjligt, större frustration kring vart jag ska rikta denna frustration. Jag har inga problem att se hur det är tänkt att fungera, med årsmöte, styrelse, valberedning osv . Det är någonstans här frustrationen blir som störst, vid årsmötet röstar vi till stor del på personer, inte som jag skulle vilja ha det tankar, idéer och visioner. Vi väljer kanske någon med ekonomiska kunskaper och tänker att den personen skall styra upp ekonomin, nån med eventkunskaper ska styra upp den delen och nån med hockeykunskaper styr upp där osv.

Sker detta verkligen i praktiken? Ja, i nån mån gör det ju det men inte som jag skulle vilja ha det. Jag vill flytta fokus från “Person X har egenskap/kunskap Y” till “Den här personen vill jobba med den här frågan/driva igenom denna vision”. Det finns dessutom en bonus med detta sätt att välja styrelseledamot, det går att FÖLJA UPP. Just det här med uppföljning har varit lite tveksam, fram till möjligen den senaste säsongen då valberedningen tog initiativ till att följa upp verksamhetsberättelsen. Problemet som uppstod med detta var att det blev en uppföljning av den operativa ledningen och verksamheten. Visst ska den delen granskas och följas upp, men det finns ett glapp där vi som medlemmar sitter en bra bit ifrån den operativa delen. Vi väljer styrelse och det är där det borde följas upp.

Det är dock här det blir svårt. En sak som komplicerar det hela, är det sportsliga resultatet. För oavsett om du är spelare i förstakedjan eller jobbar på kansliet eller sitter i styrelsen, kommer din insats först och främst att bedömas utifrån herrlagets prestation. Då är det svårt att, som styrelseledamot, t ex driva en ungdomssatsning som ska leda till framgång inom några år. Särskilt om inget sådant finns uttalat. I kombination med en väldigt “oengagerad” medlemsskara, blir detta en ond spiral med kravlöshet och avsaknad av engagemang.

Vi väljer alltså en styrelse som “verkar bra”, sen följer vi inte upp det mer än att vid efterkommande årsmöte göra tummen upp eller ner beroende på det sportsliga resultatet (och möjligtvis en gnutta baserat på det ekonomiska resultatet). Behöver vi ens en styrelse egentligen? Årsmöte? Medlemsmöten? Den operativa ledningen hanterar i stort sett allt av det ovanstående, förutom en liten del på årsmötet, där styrelsen väljs och kanske ställs till svars. Styrelsen blir ett bihang som lever kvar för att vi ska ha “föreningsdemokrati”.

Nu är det inte så att jag propagerar för att avskaffa styrelse eller för all del 51%-regeln, TVÄRTOM. Jag vill att fler engagerar sig, potentiella styrelseledamöter delger sina tankar INNAN årsmötet och sen bli granskade UNDER säsongen. Jag vill även att styrelsen ska visa upp sig under säsong, förmedla hur det går med artbetet och även tala om hur de ser på riktningen FRAMÅT. Det är enligt mig styrelsens viktigaste uppgift, att peka ut vägen in i framtiden. Den kan självklart behöva justeras under resans gång, och då vill jag även få besked om detta.

Föreningen behöver bli mer medlemsstyrd, samma krav som ställs på herrlaget borde ställas på styrelsen och även på valberedningen. Det är där vi tar steg mot framtiden.

Scenario: Du driver en högpresterande organisation med tuff konkurrens och höga krav utifrån. Du har två rådgivare, den ene säger “allt är bra, jag har både tålamod och rimliga förväntningar”. Din andra rådgivare skruvar på sig lite och säger sen “jag tror vi behöver förbättra oss avsevärt på område X. Vi behöver en plan framåt för att undvika att bli ifrånsprungna av konkurrenterna”

Vilken rådgivare föredrar du? Hur tycker du Brynäs skall styras? Vilka rådgivare (läs styrelseledamöter) bör vi ha? Har vi det?

Många frågor, men kanske inte så många svar. Engagerade medlemmar har garanterat, åtminstone funderat kring dessa frågor. Jag har gjort det en bra tid och har en del tankar runt dem.

Vi har under en längre tid haft en nedåtgående trend vad gäller prestationen för herrlaget. Det har nästan känt som om det famlats i blindo och den röda tråden som ändå visade sig lite innan senaste guldet var helt borta några år senare och har aldrig riktigt återkommit. Massor med spelare, ledare, styrelseledamöter har passerat och det har sakta men säkert lett fram till degraderingen i fjol. Senaste säsongen kan möjligtvis räknas som ett trendbrott, men samtidigt är Hockeyallsvenskan en mycket dålig värdemätare. Det som går att konstatera är att vi stigit en placering i Sverigerankingen, från 15:e till 14:e plats.

Nu finns inget annat än uppåt, framåt. Vi vänder oss då mot de som skall peka ut riktningen, styrelsen. Jag kan inte se några tecken på att det pekats så mycket alls under året, vänta och se är väl vad som kommit fram vid medlemsmöten mm. Det lät rätt så bra när den nytillträdde ordföranden intervjuades, men sen har det inte hänt så mycket. Ett identitetsarbete har genomförts, det har skjutits till extra pengar för att värva t ex Jordie Benn. Men annars då? Inget som rör framtiden? Ingen riktning att ta i t ex värvningsstrategi, juniorer eller mer “halvfärdiga” spelare. Det är ju fullt möjligt att det diskuteras men det har inte förmedlats nåt om detta. I mitt tycke behöver all fokus vara på framtiden, hur kan vi bli mycket bättre både på kort och lång sikt.

Tyvärr är min känsla att jag är lite ensam om att ha dessa tankar, jag upplever både efter medlemsmöten och i sociala medier att en stor del av de som tycker och tänker är mer eller mindre odelat positiva.

Det blir dessutom ett slags symbios/kretslopp att ledningen vill hålla medlemmarna nöjda och då plockas de bra sakerna fram, och de dåliga ska nästan döljas i stället för att med lite mod och självkritik, hålla fram områden där det finns förbättringspotential. Men "folket" är nöjda med avancemang och bra publiktillströmning så ledningen behöver aldrig adressera de jobbiga frågorna. Rinse and repeat, och kör en enkät om det behövs.

Det krävs så lite för att gå ifrån “Allt är bra” till “Vissa saker är positiva, men det finns en hel del områden där det går att bli bättre, mycket bättre” Häng med på den resan, engagera dig och ställ krav. Make Brynäs Great Again!

Nu har jag klagat färdigt för denna gång.

All is fine vs avgå alla

Jag har ju varit med ett tag och sett alla debatter, oftast extremt polariserade, om hur läget är i vår älskade förening. Allt är fantastiskt, till det går käpprätt åt helvete. Det är lite tunnare med åsikter någonstans mittemellan dessa ytterligheter. Jag ser egentligen ingen skillnad nu på X eller Facebook, som för 20-talet år sedan när det var Hockeysnack som gällde. Utvecklingen går verkligen inte framåt, varken för föreningen eller för dess medlemmar.

Som jag ser det, ger denna polarisering sämsta möjliga förutsättningar för valberedning och styrelse att tillgodose medlemmarnas krav och önskemål. Jag kan tänka mig att det är rätt så bekvämt att sitta i någon av ringhörnorna och låta sina obevekliga normer få råda fullt ut. Dock ger det inte mycket till utveckling och de som hör till det missnöjda lägret blir inte en millimeter mer nöjd och de som alltid är nöjd kommer att fortsätta så. Ett evigt status quo, där det kan bli guld eller nedflyttning lite hur som helst, med övervikt av det sämre.

Jag märkte en viss kritik mot att jag var för hård och kritisk gentemot Håkan Svedman i mitt förra inlägg. Jag kanske inte fick fram budskapet tillräckligt tydligt, men min kritik var inte ämnad i så hög grad mot en specifik person utan mot mentaliteten, och där är vi medlemmar kollektivt ansvariga. Svedman är i mina ögon en förvaltare, och där är lugn och ro, tålamod och rimliga förväntningar det som prioriteras. Däremot är det inte tillräckligt i en organisation som vill vinna, och då behöver vi en framåtlutad styrelse istället. En styrelse som kan styra skeppet på lång sikt och lägga upp strategierna, som blir till riktlinjer för förvaltarna. Dessutom kan det behövas jagas på lite om förvaltarna inte jobbar på i rätt takt som krävs enligt strategier och riktlinjer. Med denna konstruktion hamnar då ansvaret till slut hos oss medlemmar, och valet av styrelsemedlemmar. Vilket kan tyckas som ett tungt ansvar, men allt som egentligen krävs är en lyhörd och observant valberedning och en konstruktiv debatt bland oss medlemmar ska det ändå gå att få ihop.

Det vi behöver göra för att komma dit, är inte att tycka allt är skit eller allt är perfekt, utan nyckelfrågan är “Vad kan bli bättre?”. Fungerar juniorverksamheten som du vill att den ska göra? Är kommunikationen från styrelsen det du vill höra? Är vem som skapar souvenirer viktigt för dig? Osv. Då går det inte att gömma sig bakom allt är skit, vi gick ju trots allt upp i SHL igen direkt efter degraderingen. Men inte heller allt är bra går att stå bakom, vi har ju precis varit ner och vänt i andraligan. Vad kan bli bättre? Vilken är personen som kan jobba för att det blir det? Kontakta valberedningen om du har något förslag eller tankar om vad som behövs i framtidens Brynäs.

Jag lyssnade igenom intervjun med Håkan Svedman som släpptes igår. Han nämner flera gånger “rimliga förväntningar”, när han pratar om den kommande säsongen med Brynäs som nykomlingar i SHL. Det finns väl något självklart i att det just är rimliga förväntningar som det går att ha, men samtidigt finns det något helt absurt i att vi ska “nöja” oss med detta. Hur var det med den där visionen? “Leda utvecklingen inom svensk hockey” tror jag? Hur går detta ihop med “rimliga förväntningar? Samtidigt säger han att laget naturligtvis vill vinna varje match osv. Så de ska ha en annan inställning än vi medlemmar? Ledning? Styrelse? Är det så vi bygger ett vinnande lag (Läs förening, med alla dess komponenter från styrelse till medlem)? För mig finns det ett enkelt val, antingen är det vinna som gäller oavsett om det gäller styrelsemöten eller sudden i en avgörande final. Det går inte att prata om “rimliga förväntningar”. Nu är jag inte naiv och tror att det blir guld 2025 (även om det stämmer in på de något oregelbundna 13-årscyklerna ;-)), men i stället för att prata om förväntningar borde både Svedman och styrelsen(?) prata om en strategi för att nå till ett nytt guld. Där implementeringen av denna strategi börjar NU. Denna säsong är första steget till att bli en dominerande kraft i SHL/Europa/världen/whatever.

Nu finns ju, mig veterligen, inte denna strategi på plats. Så därför är det hög tid att börja fila på en sådan. Jag tycker det fanns ambitioner till detta i början på säsongen, särskilt från valberedningens håll, men sen har det inte hänt mycket. Jag tycker, åtminstone, styrelsen kunde ha jobbat lite mer framåtlutat detta år. Jag har förståelse för att både ledning och lag inte riktigt har haft den möjligheten denna säsong, men för styrelsen borde det verkligen inte ha funnits några hinder. Vi kan ju få något sådant presenterat på det, av högst oförståelig förklaring, senarelagda årsmötet där styrelsen och ledning, enligt Svedman, kommer att presentera en mycket genomarbetad verksamhetsberättelse.

Jag lovar inget, men jag ska verkligen försöka leverera ett inlägg i veckan här fram till årsmötet, där jag hoppas på att engagera fler i dessa funderingar och frågor.

Ok, identitetsarbetet har kommit till någon form av remiss-läge, medlemmar har fått tycka till om det hela och jag är otroligt nyfiken att se denna feedback. Jag skrev bland annat såhär:

“Slutprodukten av identitetsarbetet kunde lika gärna hänga i klass 5 Lillhagsskolans klassrum, för det är lite på den nivån. Vad som gör det till något användbart är implementationen. Där kommer ledarskap och kravställning in, här finns det stora brister i vår förening för tillfället. Det är troligtvis därför vi befinner oss där vi är just nu. Med ledarskap och kravställning menar jag inte bara styrelse och klubbledning, utan medlemmarna är en svag punkt. Alldeles för få medlemmar är intresserade av att engagera sig och framförallt diskutera frågor som rör föreningen, dvs de som befinner sig mellan "allt är bra" och "avgå alla". Här ligger ett enormt ansvar på samtliga medlemmar att ta både ett och två steg framåt och både valberedning och styrelse kan garanterat vara behjälpliga i den utvecklingen.”

Vilket mer eller mindre är en summering av vad jag försöker få fram i denna blogg. Det jag tänkte fokusera på idag är en annan av mina kommentarer till identitetsarbetet (På frågan: Vad anser du om vårda värdeord och Brynäsandan? (Hunger, Engagemang och Gemenskap)):

“Jag är positiv, men "Gemenskap" kan jag känna inte riktigt är på plats. Brynäsandan, i mina ögon, handlar mycket om "slåss på träning, offra en tand för samma person när det är match". Det är vi mot världen helt enkelt. Som det är nu finns det för mycket intern osämja mellan olika grupper.”

Det är någonstans här jag hade velat att identitetsarbetet skulle fokusera. Det jag ser nu är mest mer eller mindre självklara hygienfaktorer. Jag önskar vi hade nåt som verkligen gav en känsla av VI. Lite som “You never walk alone”, “¡Hala Madrid y nada mas!” eller “Mes que un Club”. Vad är det där vi:et? Vad är essensen av vår identitet? Vad känner vi alla gemensamt när vi tänker på oss själva som Brynäsare?

Jag tycker det pratas lite väl mycket om vår vision den senaste tiden, jag får intrycket av att vissa vill få den till att bli identiteten. Det funkar inte alls i min bok, det är lite för luddigt för att ge en vi-känsla och vi befinner oss VÄLDIGT långt ifrån den i dagsläget.

Vi behöver en paroll, en slogan, en identitet i paritet med de jag nämnde ovan. Jag har tyvärr inga bra förslag, mer än vår historia bör vävas in och nåt med framåtanda som anspelar på visionen, typ “Tradition och utveckling”, Nej, det är inte mitt förslag utan mer en illustration hur det skulle kunna se ut. Men jag skulle ju gärna se lite diskussioner i smågrupper för att hitta den ultimata parollen. Som vi alla, med stolthet, kunde stå bakom. Nåt som får samtliga som har med vår förening att göra, att knyta näven och känna stolthet, att ge det där lilla extra, att känna den där stoltheten att vara BRYNÄSARE.

Har du nån ide vad det kan vara?

Då har alltså det så kallade Identitetsarbetet inletts hos vår favoritförening. Enligt info på senaste medlemsmötet så har styrelsen haft en inledande workshop, och under slutet på detta år och början på nästa ska sporten, administration och “kulturbärare” involveras. Det har pratats en tid om detta, och både styrelse och ledning har påtalat att det är ett efterlängtat och välbehövt arbete. Jag kan ju inte riktigt säga emot detta, men nog är det ett rejält moment-22 över det hela? En identitet skapas av historia, traditioner, val som görs under resans gång och karaktärer som sätter sina avtryck i det hela. Saknar vi det? Nej, det gör vi naturligtvis inte, men ändå står vi nu inför ett “omfattande och nödvändigt arbete”. Vi saknar dock identitet när det kommer till en samlad syn vad som gäller, en sorts kompassriktning eller rättesnöre. Så om jag ska vrida upp elakheterna och raljerandet till 11, så är det någon form av skattjakt på en förlorad identitet som vi ska bege oss ut på. Eller möjligen någon form av dokumentation över vad identiteten ska vara framöver.

Vad är det då som ska göras? Alla har i alla fall lovat att bidra, om jag direkt citerar från de Power Points som visades på medlemsmötet. Jag har inte lovat nåt, men jag är såklart inte tillfrågad heller. Jag ingår inte i någon av de aktuella grupperna, även om det lite smått hintades om att “kulturbärare” även innefattar medlemmar, och det är jag ju åtminstone. Jag hade ju gärna sett att vi medlemmar var en separat grupp, men samtidigt inser jag efter otaliga årsmöten och ett antal medlemsmöten att det inte riktigt är rimligt att försöka driva en diskussion med ett större antal medlemmar. Majoriteten av medlemmarna bryr sig inte eller känner inte ett engagemang som sträcker sig utanför läktare, alternativt tv-soffan, och känner därför att någon annan får dra detta lass. Vilket mer eller mindre betyder våra förtroendevalda, dessa ska (återigen enligt medlemsmötet) ta det slutliga beslutet, ordagrant “Styrelsen: Beslutar om vilka värderingar, förväntningar och beteenden som ska gälla i Brynäs”. Nog kryper det på en liten, men ändå påtaglig olustkänsla av den meningen. Jag gör den reaktionen av många anledningar, jag tycker det finns en vaghet redan i avsikten med arbetet, jag tycker det finns en otydlighet vilka som skall utföra arbetet, och jag tycker det finns en viss problematik med att en styrelse tar ett beslut utan remiss till årsmötet, i en relativt stor fråga. För så måste vi ändå se på det hela, det är kanske inte stentavlor som ska tas fram, men åtminstone tolkar jag det hela att det är något som ska gälla några generationer i alla fall.

Kritiserar jag något som jag inte riktigt förstår mig på? Kanske, till och med troligen, för jag har inte riktigt den fullständiga bilden, dels för jag inte ställt de rätta frågorna, men även för att föreningen inte varit helt glasklar i sina avsikter. Och då var vi här igen, kraven från medlemmarna är för låga (inga frågor ställs) och leveransen ifrån föreningen blir vag och otillräcklig (transparensen finns inte). Rinse and repeat, typ.

Vad är då lösningen? Jag kan inte påstå att jag har den, men jag vill gärna vara behjälplig (nej, jag försöker inte bjuda in mig själv till Identitetsarbetet). Jag vill att fler funderar, fler ställer frågor, fler diskuterar (vet inte om alla minns detta, men det fanns en tid, före sociala medier, där detta var ett sätt att med olika ståndpunkter komma fram till en gemensam lösning, utan att det på nåt sätt förekom personliga påhopp eller andra ovidkommande inspel). Sen har vi den viktigaste frågan kvar, vad händer sen? Efter att vi gjort ett gediget identitetsarbete, vad gör vi med det? Hur går vi vidare? Hur stakas framtiden ut? Vad vill vi med föreningen? Vi medlemmar, vi som “äger” föreningen. Ska vi tillåta att en förening med en ålder på över hundra år, helt plötsligt har tappat bort sig själv?

Det är här vi måste inse att VI har tappat bort föreningen. Skattjakt eller ej, det är dags att börja leta, eller rättare sagt ifrågasätta.

Hallå igen, hur är stan en sån här kväll i november när hösten regnat bort? Det var länge sen, jag borde skrivit, men att skriva nu känns lite fånigt och kort.

Men jag gör det ändå. Den här säsongen är den märkligaste jag varit med om, och då menar jag inte bara besök i mer eller mindre obskyra hockeyhallar. Jag har sett en match på tv och tre på plats, och oavsett resultat har jag varit förbannad efter slutsignalen. Jag tycker det känns så otroligt fel att se Brynäs spela i en liga med så tveksam kvalitet. Domare som begår flertalet misstag per match, spelare som inte håller måttet och saker runt matcherna som ibland liknat parodi. Ni får tycka att jag är elitistiskt, men det här är inte värdigt mitt Brynäs. Sen att laget (eller egentligen förra säsongens lag) helt och hållet har förtjänat att vara där de är med tanke på resultaten de senaste säsongerna, det är vi rörande överens om.

Det som dock förvånat mig allra mest är nåt som slog mig särskilt efter matchen mot Björklöven, som jag för tydligheten skull inte såg alls. Tidigare matcher har ofta kantats av stark kritik, trots tre bärgade poäng. Allt har varit, mer eller mindre, uselt och jag kan hålla med om att det har sett skakigt ut. Men det krävs relativt få hockeykunskaper för att förstå att det är riktigt knepigt att spela mot dessa sämre lag, det är långt ifrån vad dessa spelare är vana med. Så, så länge det blir vinster tycker jag inte vi ska lägga så mycket värderingar i det hela, det är i april det gäller. Däremot efter förlusten mot Björklöven, så är ALLA (vilket är otroligt unikt i Brynäsleden) nöjda och “glada”. Förlust mot den troligtvis största konkurrenten till avancemang till SHL, på HEMMAPLAN, och det är positiva toner? Jo, jag fattar att spelet var bra osv osv. Men det är vinster som räknas oavsett om det är i oktober eller i april.

Det har smugit in en sorts glädje (hemska tanke ;-)) i supporterleden. Det är roligt att se sitt lag vinna, leda serien osv. Visst är det så, det är ju ändå de lyckliga stunderna (eller drömmarna om dem) som gör att vi stannar kvar, trots spel i andraligan och annat mörker. Men att leda Hockeyallsvenskan är samtidigt att ligga på plats 15 i Sverige, är det nåt att glädjas över egentligen? Jag är inte ute efter att missunna någon att vara glad, jag är bara orolig över att den där hemska liknöjdheten som alltid infinner sig. Hur än kaotiskt årsmötet ter sig, så är det alltid frid och fröjd i oktober/november innan nästa kris drar igång. Jag vill att fokus ska ligga framåt, hur gör vi för att känna samma glädje men i RÄTT liga? Vad behöver vi göra för att ta stora kliv in i framtiden?

Det gäller att odla en vinnarkultur hela tiden, den har inte varit tydlig i Brynäs de senaste 40 åren, och det har satt sina spår. Nu är målet extremt tydligt för denna säsong, avancemang, men hur ser det ut därefter? Det är minst lika viktig att vara tydlig med vad som händer år två, tre osv. Att återigen bli ett lag som slåss för att undvika de två sista placeringarna i SHL är INTE ett alternativ. Avancemanget måste åtföljas av en stabilisering. Jag är inte ute efter SM-guld eller final-spel redan år två, men det måste åtminstone bli slutspel. Denna planering borde vara den som tar upp störst del av Svedman, Alcéns och styrelsens tid just nu. Nuläget kan ju dessutom inte bli så mycket bättre och behöver inte funderas så mycket på, självklart kan det snabbt ändras på och då behöver fokuset förstås förändras.

I dagsläget är det dock framtiden som kan tillåtas ha fokus, och min åsikt är att detta görs genom att börja bygga på en ny vinnarkultur. Vi ska vara bäst helt enkelt, bäst lag, bäst organisation, bäst ekonomi, bäst juniorverksamhet osv osv. Här finns det faktiskt en del ljusglimtar, publiksnittet t ex. Det var bra förra säsongen och har börjat strålande även denna. Där behöver vi hålla i och öka ännu mer. Sen är vi just nu, enligt tabellen, bästa laget i den liga vi spelar och det är ju bra, men vi har samtidigt 14 lag framför oss i “Sverigetoppen”. Här ska det plockas åtminstone sju åtta placeringar i den tabellen till nästa säsong avslutas. Hur gör vi det? Vad behöver förändras för att nå dit? Det är ett relativt unikt tillfälle, om vi ser på de senaste decennierna, där vi faktiskt har “andrum” att blicka mot framtiden, samtidigt som vi verkligen behöver göra det. Krishanteringen kan tillfälligt pausas, och vi kan höja blicken. Utnyttja detta tillfälle! Det gäller både dig som medlem, som styrelseledamot och alla andra som vill vår förening väl.

Om jag nu riktade lite kritik mot vår nye ordförande i mitt förra inlägg, så ska det tolkas som rätt så milt (än så länge). Det handlar hela tiden att vara på tårna.

Den kritik jag tänker leverera här är dock inte mild. Jag tycker överlag att Privatpartner är en bra idé, en smart lösning för att låta även privatpersoner vara med och sponsra föreningen. Jag förstår även utmaningen med att hitta lämpliga saker att erbjuda till de som valt att betala in en summa varje månad. Men, det finns ett stort problem med privatpartner och det är hur det ska fungera kontra medlemskap i föreningen. Detta blev problem blev lite mer tydligt i publiceringen av Connys hälsing till oss medlemmar. Längst ner i detta står att läsa: "Redan nu på tisdag 17:30 kan du som privatpartner träffa Conny Jonsson på ett digitalt möte.". Jag blev faktiskt både arg och irriterad över detta. Jag tycker det går att erbjuda träffar med sportchefer, klubbdirektör, spelare tränare etc för de som är Privatpartners. Men när det kommer till träffar med de medlemsvalda positionerna, styrelse och valberedning, då tycker jag det är medlemmar och inte privatpartner som bör vara de som blir inbjudna. Jag kan även tycka att det går att resonera åt andra hållet: När det bjuds in till medlemsmöte, så borde det vara styrelse, alternativt valberedning som håller i det hela. Inte klubbdirektör och annan kanslipersonal, som det har varit tidigare. Det är en svår gränsdragning, men den bör definitivt diskuteras.

Jaha, är vi klara nu? Vi får återkomma i mas och se vad vi ska bråka om, alternativt jubla. För så är det vi gjort i alla år jag varit med, och det börjar bli ett par. Det bråkas och diskuteras (eller mest är det väl en massa käbbel) en hel del inför årsmötet, särskilt efter sådana säsonger när det gått dåligt. Men sen händer nåt, samtliga medlemmar tar semester både från arbete och föreningen och allt är frid och fröjd. Möjligen slökollar vi efter uppdateringar runt nyförvärv. Det här som var så otroligt viktigt innan årsmötet, kandidater som vi förordade som skulle bli perfekt för uppgiften, allt detta är glömt sekunden efter ordföranden klubbat för årsmötets avslut. Vi har gjort vår plikt att rösta, nu får de valda sköta det hela, så får vi se inför nästa årsmöte om det blev bra eller dåligt. Lite Brynäs-tombola helt enkelt, lämna allt åt slumpen, det känns tryggt.

Jag har själv rätt nära erfarenhet av detta, vi var ett gäng under namnet ”Brynäs kan bättre” som riktigt funderade igenom både en lämplig styrelse och en plan framåt. En rätt så väl genomförd kampanj på det hela (nudge, nudge) Vi gjorde dock samma misstag som alla andra gör, år efter år. Vi gjorde inte i närheten av samma arbetsinsats när det kom till UPPFÖLJNINGEN. Det allra viktigaste, om resultat och mål ska uppnås.

Vad jag vill säga är att vi måste hålla uppsikt på våra förtroendevalda under HELA året. Ett bra exempel är att Conny gör sitt första uttalande som ordförande, på Brynäs hemsida. Han är överraskad över hur bra det står till med föreningen. Det är väl positivt? Jo, det kan det förstås vara. Men vi har inte råd att vara det allra minsta nöjda i den situation vi befinner oss. Oavsett hur bra det är, så måste det bli mycket bättre. Vi spelar i andradivisionen och vi ska härifrån så fort det bara går, och sen aldrig återvänd.

Jag vill se mer av framåtanda och nu jävlar mentalitet.

Trevlig midsommar på er!

Då var årsmötet över, långt tidigare än jag räknat med. Jag känner mig lite tom såhär efteråt. Det handlar inte om resultatet av valen, de är jag fullständigt nöjd över (alternativet hade varit katastrof), men om hur mötet gick till.

Demokratin både vann (401 - 32), och förlorade. Det började väl egentligen redan när en medlem anmälde sig som talare under en helt annan punkt än det han ville tala om handlade om. Mötets ordförande satte honom på plats, vilket såklart var rätt här. Sen var det som om hela mötet (med ordföranden i spetsen) aggressivt försökte forcera igenom mötet på så kort tid som möjligt, och med så lite “störningar” som möjligt. Det blev extremt tydligt vid val av ordförande i föreningen.

De medlemmar som hade nominerat andra kandidater än valberedningens förslag, gav sig aldrig riktigt tillkänna, och i ärlighetens namn fick de inte många sekunder att göra det på heller. Sen utbröt en viss förvirring och till slut röstades det, med förkrossande resultat. Dessutom blev hanteringen av ledamotsvalen både märkliga och faktiskt inte enligt stadgarna (relativ majoritet gäller).

Det finns en underton, som funnits så länge jag varit involverad i Brynäs på ett eller annat sätt, att det gäller att tysta kritiker så fort som möjligt. Ta bara insändaren från ett par av våra största legender, den visade sig helt överflödig, och förmedlade istället en slags panik som vi inom vår förening inte borde känna. Det var väldigt viktigt på årsmötet att ett anförande inte fick falla utanför ramarna, och med strikt tidsgräns. Det måste finnas utrymme för kritik internt, vi måste ha högt i tak helt enkelt, när det kommer till interna diskussioner. Sen ska vi självklart vara enade utåt.

Resultatet hade ju inte blivit annorlunda om de som förde fram alternativa förslag, hade fått ett par minuter att orda om sin sak. Nu upplever de, och kanske andra, att de “tystades” och konspirationsteorierna väntar runt hörnet.

Det pratas om samling, lugn och ro, men vi kommer aldrig dit om vi inte får ur oss skiten som ligger och gnager. Alla är ju fortfarande mer eller mindre arga, och att gå och trycka tillbaka dessa känslor, eller ännu värre få dem tillbakatryckta leder bara till mer polarisering och mer oenighet. Låt oss gräla internt, fortfarande på ett civiliserat sätt, med respekt för varandras åsikter, så kan vi nå både samling och (till viss mån) lugn och ro. SEN kan vi ta oss an framtidens utmaningar, TILLSAMMANS!

Jag behöver avreagera mig i en text. Här kommer den. Det har alltså kommit till den punkt att den farsot i form av polarisering, som infekterat varenda politisk diskussion i både Sverige och övriga världen de senaste åren, har nått föreningen i våra hjärtan. Det är väl inte så konstigt egentligen, övriga världen ser ut så, och det vore naivt att tro att Brynäs skulle stå utanför.

Det hela började med att några medlemmar nominerade Camilla Westman till ordförandeposten, som en motkandidat till valberedningens förslag, Conny Jonsson. Westman är aktiv politiker och representerar Sverigedemokraterna. Där borde det gjorts punkt när det kommer till politiken, och istället inletts en diskussion om huruvida personen är lämplig som ordförande i Brynäs. Dock drar en infekterad diskussion om politik igång, motståndarna rasar om SDs värderingar och historia. Direkt dyker det upp de som ska försvara Westman och lägger sig an med de politiska argumenten om att alla andra partier är minst lika vedervärdiga osv osv . Vi har redan sett och hört allt detta på Twitter, och de är lika tröttsamma där som i denna debatt.

Vad hände med diskussionen runt hennes lämplighet som ordförande? För den är i min mening relativt snabbt avklarad, NEJ hon har inget att göra på ordförandeposten i Brynäs IF. Hon har fått åtskilliga chanser att förklara och motivera sin kandidatur, men det enda som kommer fram är någon osammanhängande röra om att det ska rensas upp på kansliet (argument kända från Facebook-grupper mm) och att hon vill Brynäs bästa. I mer eller mindre samma mening kommer det dessutom fram att hon inte har den minsta insyn i föreningen, vilket till viss del är naturligt, men det finns ju mängder med officiell information som gör att det går att komma en bra bit på vägen. Läsa årsredovisningen för förra året kan ju t ex vara ett första steg, och utifrån den förklara hur mycket pengar det skulle gå att plöja ner extra i spelartruppen om det nu skall bantas på kansliet. Det luktar sista-minuten-lösning lång väg och det är sorgligt att se. Dessutom är det en högst olämplig sits att både sitta som ordförande i en lokal förening, och samtidigt vara aktiv politiker i samma kommun. Jag hade med glädje välkomnat ett väl underbyggt förslag som motvikt till valberedningens, med en klar och tydlig plan. Då kunde vi ha haft en saklig debatt om vilken riktning vår förening ska ta in i framtiden.

Men i stället eskalerar den här pajkastningen, som den alltid gör, till helt oproportionerliga nivåer med "alternative facts", rena lögner och gud vet allt. Det ingen verkar ta hänsyn till är att när dammet har lagt sig och vi ska gå vidare så finns vår älskade förening kvar, men tyvärr med en hel del smuts som stänkt från all denna skit som så tvunget behövde kastas. Föreningen som verkligen inte behöver mer negativ publicitet nu. Det är inte bara de i ledningen som behöver rannsakas, det är baske mig dags för varenda medlem att skärpa till sig ordentligt, vi är BRYNÄS och detta är inte värdigt oss.

Nu står vi mellan ett uselt förslag (Westman), ett möjligen tryggt, men kanske inte optimalt, förslag (Jonsson) och ett mer eller mindre anonymt förslag (Mälby). Jag har inga tvivel om var jag lägger min röst, men jag har full förståelse för de som har det, för vi har hamnat snett, inte bara seriemässigt, utan på flera plan. Debatten borde handla om det och inte om en massa oviktiga saker.

Är den där jobbiga, rätt uppgivna känslan på väg bort från er? Jag upplever åtminstone att det andas mer framtidstro än det finns ångest. Själv befinner jag mig mer i ett vacuum, och en ny oro börjar infinna sig. De där höjda rösterna om nybygge och förändringar är inte lika högljudda längre. Efter det där intetsägande medlemsmötet som fullständigt havererade i chatten, känns det nästan som om eldstormen brunnit klart? Det är snart bara en månad kvar till årsmötet och valberedningens förslag till ny styrelse ska snart delges till oss medlemmar.

Personligen är jag inte jätteintresserad av namnen, visst har jag en del kandidater jag gärna skulle se i en kommande styrelse, men att fokusera på namn har bevisligen inte gett särskilt lyckade resultat. Eller om vi ska vara riktigt ärliga, det spelar inte enormt stor roll vilka namnen är. Det har alltid, med några få undantag, nominerats kompetenta profiler till Brynäs styrelse. Resultaten har däremot varierat, både sportsligt och organisatoriskt. Som vi alla vet har dessutom trenden varit ständigt nedåt under en längre tid.

Det jag i stället skulle vilja se är beskrivningar på hur vi som förening kan bli bättre, från kandidater som har visioner kring detta. Hur länge sedan och på vilket sätt en person blev Brynäsare är inte direkt det jag väger in när jag avgör om en kandidat är bra eller dåligt för framtidens Brynäs. För det är vad jag tycker, med viss elakhet kan tyckas, valberedningens analyser innehållit i de senaste årens årsmötesbilagor. Jag vill se hur de olika kandidaterna bildar ett LAG, vad de kommer att fokusera på från dag ett. Det fanns ett embryo till nåt likande när undertecknad tillsammans med ett gäng kloka och engagerade Brynäsare agerade halvt om halvt valberedning under namnet ”Brynäs kan bättre”. Det fanns ett 100-dagarsprogram och det fanns visioner. Sen tycker jag inte resultatet blev som det beskrevs, men det är en annan historia. Där ligger miniminivån, och därifrån är det bara att öka. VI MÅSTE. Ambitionen hos medlemmarna, och i sin tur Valberedningen, SKA vara att skapa ett styrelselag som kan genomföra medlemmarnas vilja.

Här finns det ett glapp, och det är här min oro kommer in. Fokus är numera vilken nästa spelarvärvningar blir, och hur spelschemat kommer att se ut. Ingen, nåja några få är det allt, funderar längre på hur föreningen ska styras i närtid och även på längre sikt. Det finns bara två scenarier för kommande årsmöte som jag ser det, valberedningens förslag får bifall utan några större diskussioner eller så inträder, den i övriga samhället så populära, polariseringen. Det presenteras två diametralt motsatta förslag, och nu måste vi medlemmar välja sida. Det finns antydningar och rykten om detta, men utan att få någon form av förhandsinformation är det väldigt svårt att göra några kloka val och styrelsen väljs i stället baserat på känslor. Vilket sällan är en bra beslutsmetod i sådana här sammanhang.

Men som jag skrev tidigare är inte namnen det mest viktiga. Det är visionen, planen, tankesättet osv. Vad vill du som medlem ska hända i föreningen det närmaste året? Vad är viktigt? Vad borde göras annorlunda? Årsmötet är egentligen inte rätt forum för dessa frågor, men i dagsläget har vi inget alternativ. Enskild kommunikation med valberedningen är väl det närmast vi kommer detta. En diskussion bland medlemmar, som i sin tur renderar i någon form av ”ägardirektiv” skulle vara något jag skulle vilja se. Kanske till och med någon form av flerårsplan, som utkristaliseras ur en rad konstruktiva diskussioner och åsiktsyttringar. Nu verkar detta en bit bort, om vi ska se på diskussionsnivån i chatten under det senaste medlemsmötet.

Som det är nu väljs ett antal namn, som mer eller mindre inte har en susning om vad medlemmarna prioriterar, förutom det självklara med att vinna matcher, vinna guld. Dessa ska i sin tur ge direktiv till tjänstemän som slutligen ska omvandla detta i handlingar. Ta bara en fråga som ”En bra start”, skillnaden mellan, åtminstone vissa medlemmars och tjänstemännens syn på denna fråga skiljer sig otroligt mycket och det är såklart ett symptom av det glapp jag pratar om. Oavsett vad jag står i olika frågor, vill jag se att detta glapp täpps igen och medlemmar återigen styr föreningen i stället för tjänstemän.

Alternativt väntar vi till nästa april, och ser om vi ska vara glada eller arga igen…

Det har hänt en hel del de senaste dagarna, jag har dock varit upptagen med funderingar och bygga nytt rum till äldsta dottern. Det har väl varit blandat i nyhetsskörden, och då menar jag från dåligt till ok. Det har bokats in medlemsmöte (ok), se till att anmäla er. Valberedningen släppte lite information (ok för informationen, dåligt för bristen på framåtanda). Sen har det dykt upp diverse rykten, som jag inte kommenterar.

Men det var inte detta jag funderat på, jag har funderat på något mycket mer allvarligt. Jag upplever att klyftan mellan föreningen och fans bara blir större och större. Känslan är lite av att det finns en enorm armé av soldater redo att gå ut på slagfältet och verkligen ge allt. De bara väntar på att riktning pekas ut, för att sedan störta ut i ovissheten. Ovissheten är oundviklig, men det som gör att dessa soldater ändå väljer att göra det, är för att härföraren som pekar ut riktningen gör det med sådan övertygelse att det aldrig finns någon tvekan att följa. Nu finns inte denna härförare hos oss, det finns ingen riktning alls, mer än en diffus tanke om att vi ska tillbaka till SHL. Det finns ingen som pekar ut en väg och utstrålar att det är den enda rätta vägen. Det finns ingen som bara med sin blotta uppenbarelse får alla att dra åt samma håll. De finns ingen som kan beskriva hur strategin för att åter spela i finrummet ser ut.

Det som håller på att hända är i stället att supportrar tappar sugen, går tillbaka till att vara passiva följare som på sin höjd betalar in medlemsavgiften och går på några matcher, och hoppas på att nästa säsong blir bättre. Några kanske till och med blir arga och säger NU SKITER VI I DET HÄR. De är sedan förlorade, troligen för evigt. Gemensamt för alla dessa är att de inte kommer lyfta särskilt många fingrar för att köpa för föreningen som de älskar, men inte känner sig behövd av.

Det är inte kommunikation i form av fakta och korrekta siffror som är bristen just nu. Det är inte heller informationen om vilka som ska spela och leda laget kommande säsong. Det är helt andra saker, det är hur de som ska leda oss igenom detta tänker. Hur går funderingarna, hur ska Brynäs spela i fortsättningen, hur ska laget profileras, hur ska vi återigen ses som en förening som är både stabil och framgångsrik? Vad är PLANEN? För utan att veta det, har jag ingen aning om det är bra eller dåligt att Rödin väljer att stanna. Det är stor skillnad på om han ska fungera som en “pappa” till nya spännande, blivande stjärnspelare som ska lyfta Brynäs till nya nivåer eller om han ska vara kaptenen som skall göra allt, och blir han skadad, så rasar korthuset.

Sen har vi denna härva runt det sociala engagemanget, om det var viktigt med tydlighet runt detta tidigare, så vet jag inte riktigt vad jag ska sätta för ord på det i det här läget. Inom en snar framtid, om inget drastiskt sker, så kommer hela situationen bli ohållbar. Det sociala engagemanget ses i motsatsförhållande till framgångar i sporten ishockey, och om ingenting görs åt detta så har det, oavsett om det är bra eller dåligt för föreningen, spelat ut sin roll. Körerna med avgångskrav och nedläggning av “sidoverksamheter” är högljudda, och kommer definitivt inte kunna kväsas med tystnad. Här är det verkligen anfall som är bästa försvar.

Jag är inte helt säker på var jag vill komma med detta. Det är väl att den där frustrationen mer och mer håller på att gå över i oro, och maktlöshet. Jag ser dessutom allt för många likheter med tiden för ungefär 20 år sedan när vi hade en liknande situation med usla sportsliga resultat och en otydlig ledning.

Det är väl mest av allt en vädjan till de som ska peka ut riktningen: LED OSS, VISA ÅT VILKET HÅLL VI SKA RUSA MOT OKÄNDA FAROR ATT BESEGRA. PEKA UT RIKTNINGEN, OCH VI FÖLJER TILLS VI INTE KAN FÖLJA LÄNGRE.

Då kom det äntligen ETT LIVSTECKEN. Eller det kom väl egentligen flera. Det första på sociala medier som berörde medlemsskap, 1000 nya på en vecka och nu siktas det mot 10000. Lite senare dök det upp en intervju med Klubbdirektör Svedman. Efter några genomlyssningar, har jag lite tankar:

Mina intryck av intervjun är lite blandade. Jag gillar verkligen inte den här formen av informationsspridning när en person blir "intervjuad" med en massa ledande frågor. Jag tycker det känns otroligt krystat. Det uppstod när Brynäs började göra egna pod-avsnitt, och där funkar det möjligen. När det gäller att delge information så föredrar jag det i skriven form. "Intervjuformen" passar dessutom inte alla, det kommer med kroppsspråk, känslospel etc som personer som inte är vana att vara med i "tv" inte tänker på och det blir lätt att det förmedlas osäkerhet runt budskapet, när det kanske i första hand handlar om osäkerhet att stå framför en kamera.

Vi fick en del matnyttigt, tränare bör vara klar under kommande vecka, även spelare var på gång att få klart med och de har jobbat med en tvåårig budget för att ha koll på saker om det blir ett andra år i andraligan. Det pratades även lite identitet, och där är jag riktigt nyfiken över vad som kommer att hända. Det finns ett enormt behov där, det gäller bara att göra ett gediget jobb där, särskilt från oss medlemmar.

Sen fanns det en del saker jag inte gillade alls, eftersom det gått en vecka så tycker jag det känns onödigt att prata om historien, med allt som hände runt säsongsavslutningen. Jag ser hellre att vi blickar framåt. En mycket märklig ordväxling skedde när Svedman får frågan om vi "kommer att ställa ett starkt hockeylag på isen när Allsvenskan börjar". Svaret landade i nåt slags "jag vet inte" och "jag hoppas". När det nu är specialskrivna frågor, är det önskvärt med klara svar. Annars är det bättre att skippa frågan helt. Jag vet att Svedman har en väldigt defensiv approach, men i det här läget behövs det mer offensiv. Det pratades även om kontinuitet, jag vill ägna ett helt åt det ordet. Håll utkik efter det!

Slutligen en lite löjlig grej, kan tyckas, men LJUSSÄTTNINGEN! Nu är ju inte jag någon expert alls, men ett mörkt rum med starkt motljus har väl sällan gett ett bra resultat?

Sammanfattningsvis, jag ger det godkänt, OM det följs upp med tätare kommunikation och lite mer framåtanda i fortsättning. Men det som inte pratades alls om, och är enormt viktigt är MEDLEMSMÖTE. BOKA IN ETT DATUM BARA!

Då har den första veckan snart passerat. Känslorna har förändrats en del sedan slutsignalen förkunnade en degradering. Direkt då var det sorg och tomhet, men det gick rätt så fort över till någon underlig entusiasm "Nu jävlar kör vi". Nu är det frustration och en stor portion oro. Vad är det som händer? Görs det något? Och framförallt: VARFÖR ÄR DET SÅ TYST?

En god vän summerade det nyss bra i en tweet:

Det här är bara en i mängden av alla inlägg på sociala medier som yttrar samma funderingar. Det ska dessutom tilläggas att detta är ett vänligt menat inlägg. Den mer arga, högljudda och skaran kommer snart att dominera. Ger inte Brynäs något som ger positiva signaler, så är det hur lätt som helst att hitta tiofaldigt med negativa signaler från denna tystnad.

Det är en fullt naturlig instinkt att vilja ha information när vi är oroliga. Ta ett stillastående tåg till exempel, det klagas alltid på dåligt med information oavsett om tåget stått stilla i tio minuter, eller i flera timmar. Brynäs-tåget har stått stilla i EN VECKA.

På denna vecka har det kommit ut följande nyheter på Brynäs hemsida:

• Konstaterande att vi spelar i Allsvenskan kommande säsong, med budskapet att vi ska sörja och sen komma tillbaka. Detta kändes helt ok, även om jag reagerade lite på sörjandet. Det pratades om kraftsamling, jobba hårt etc.
• Nästa nyhet var information från styrelsen, ett budskap om att det behövs självrannsakan, och sen ett märkligt tack till bland annat klubbdirektör med ett avslut som kunde tolkas som "Vi ses nästa säsong".
• Sen kommer beskedet att Bosse Johansson inte kommer att ställa upp för omval. Förutom den märkliga timingen på denna nyhet, så genererade detta enormt med frågor.
• Sen kom den senaste nyheten, måndagen hade ägnats helhjärtat åt styrelsemöte, BRA. Det gavs information att det jobbas på diverse saker budgeten och hopsättande av partnerpaketeringar och seriekortsstruktur bland annat. Dessutom skall någon form av analysgrupp tillsättas med "bred representation ur Brynäsfamiljen". Sen avslutas det med en uppmaning att bli medlem. Även här är det ok information, för stunden (läs dagen), men det uppstår även här frågor.
• Ja, det dök upp nåt om en jobbmässa nyss också, men det väljer jag att ignorera, de dagliga åtagandena måste givetvis fortsätta som vanligt.

Det här räcker inte för en skara supportrar/medlemmar/sponsorer/etc för att behålla lugnet. Vi vill känna att vi har nån att hålla i handen, någon som talar om för oss vad VI KAN GÖRA.

Det verkligen smarta att göra nu är att så snabbt som möjligt boka in en tid för medlemsmöte, låt folk få kasta skit om de nu känner för det, jag tror det är en liten minioritet om ens det. Vi andra vill få möjligheten att ställa frågor, få känslan att vi gör detta tillsammans. Vi vill bara hjälpa till. Känna att vi sitter i samma båt, hur jävla rutten den än må vara.

Det andra är att starta en kampanj runt medlemskapet, det är en hel del som väljer att bli medlemmar men uppmärksamma det. Ha en räknare på hemsidan, tacka i sociala medier så ofta det finns möjlighet. Utmana fler att bli medlem osv osv.

Håll i er, nu blir det whataboutism! Vi är många som blickar tillbaka över de senaste fyra decennierna och får något mörkt och kanske lite fuktigt i blicken. Vi vet alla hur det sett ut, några få ljusglimtar men annars ett dystert resultat på alla plan. Vi har nu, förhoppningsvis, nått vägs ände med denna degradering. Nu kan det väl bara gå åt ett håll framöver? UPPÅT, FRAMÅT!

Det har hittats fel på allt från tränare, ordförande, styrelsemedlemmar, publikvärdar, kioskpersonal och gud vet vad. Ofta har det funnits grund till kritiken, men kanske inte alltid. Vi kan väl vara överens om att det är få som har suttit med på framträdande positioner genom alla dessa år. Dock finns det faktiskt några som varit med hela vägen, nämligen du och jag, medlemmarna.

Jag har varit på nästan samtliga årsmöten de senate tjugo åren, rätt så trötta tillställningar undantaget när någon försökt sig på förändringar, på gott eller ont, kalla det kupp den som vill. I regel följer Brynäsåret samma mönster:

• Årsmötet avslutas med vald styrelse
• Förväntningarna byggs upp både på laget och styrelsen
• Laget presterar bra eller dåligt (tyvärr oftast det senare)
• Vi når mars och vi har ett resultat från den sportsliga delen
• Om nu resultatet i föregående punkt är åt det sämre, följer nästa punkt, i annat fall återgå till punkt 1.
• Nu höjs röster om förändring, eller oftast avgång av en, flera eller samtliga inblandade.
• Årsmötet hålls oftast rätt odramatiskt, med skillnaden att efter ett dåligt resultat sker det en större “personalomsättning”. Det är denna punkt jag vill åt, visst kan det vara lite höjda röster om hur dåligt det varit och någon som blir vald som lovar bot och bättring. Vad jag saknar, är dock en djupare diskussion runt vilka som ska styra skutan. Hur tänker de? Hur ser medlemmarnas krav ut? Hur tänker de valda motsvara kraven? Och viktigast: HUR MÄTER VI ATT FÖRBÄTTRINGAR GER RESULTAT?
• Gå tillbaka till punkt 1 och se på när vår förening trillar ur högsta serien.

Det är där under den näst sista punkten, som DU och JAG kan göra en enorm skillnad. Det är där DU och JAG kan påverka riktningen för framtiden. Det arbetet börjar dock inte i mars, det börjar dagen efter årsmötet, och fortgår fram till nästa årsmöte.

Ett sätt att påverka föreningens riktning är att vädra sina tankar hos Valberedningen. Det går utmärkt att kommunicera med dem om annat än vilka kandidater som skall sitta i nästa styrelse. Ge din bild av hur du vill att framtidens Brynäs ska se ut, eller om du vill se några förändringar. Det är sedan upp till dem att hitta kandidater som kan utföra det medlemmarna önskar. Utan den här kommunikationen från medlemmarna, blir det lätt att kandidater nomineras enbart baserat på deras CV, och inte så mycket på vad de vill utföra (en sanning med modifikation såklart). Min tes är att utan medlemmar som kommunicerar hur de anser föreningen skall formas, blir styret och valet av styre därefter.

BLI MEDLEM, MEN ANVÄND ÄVEN DITT MEDLEMSSKAP!

I en intervju i GD uttalar sig ordförande Johansson om en disharmoni som finns i Brynäsfamiljen, och underförstått är det de “externa” delarna av familjen som är disharmoniska. Jag kan ju på ett sätt förstå det han syftar på, vi såg ju extremfallen med nattliga hembesök för inte så länge sedan och jag har sett flertalet meddelande till representanter för föreningen som helt klart har passerat en gräns som inte bör passeras. Men jag vill fortfarande tro, och hävda att detta är en relativt liten del av familjen, möjligen de som skriker högst och elakast, men fortfarande i minoritet.

Nu är ju detta ingen nyhet, trots sporadiska framgångar under de senaste 40-45 åren har det konstant varit ett liknande klimat. Det ska avgås och det är svikare här, förrädare där och andra epitet som inte klarade sig genom självcensuren.

Jag skulle dessutom vilja påstå, att med proaktiv kommunikation går det att kväsa en större del av denna “disharmoni” i sin linda. Det kommer naturligtvis finnas de som aldrig är nöjda, men byfånar och annat konstigt har vi haft i alla tider, och ignorerat rätt så framgångsrikt, åtminstone fram till sociala mediers genomslag. Jag menar att det går att hålla “disharmonin” på en rimlig nivå genom just detta med kommunikation. Som exempel nämns i artikeln jag refererade tidigare till följande citat:

“– Man kan säga att vi i styrelsen gick upp i stabsläge för ett antal veckor sedan när det lutade åt kval. Vi har haft möten varje vecka och kommer fortsätta ha det”

Här hade det varit en ypperlig idé att publicera en liten artikel på hemsidan, om att styrelsen nu ser allvaret i situationen och går därför upp i stabsläge. Helt plötsligt händer det nåt, istället för tystnaden som råder relativt ofta, särskilt på senare år.

Sen ser jag en fara med att filtrera för hårt, jag vet flertalet personer som hört av sig, undertecknad inkluderad, med konstruktiv kritik eller kanske till och med tips. Denna kommunikation behandlas, i bästa fall, med skepsis alternativt med en defensiv utgångspunkt, men sedan senaste medlemsmötet gjordes det klart att det inte kommer att ske någon kommunikation då de negativa krafterna var för stora.

Återigen, kommunikation handlar mycket om att vara proaktiv, det har inte Brynäs varit på många, många år. Trots en hel del prat om att det är viktigt.

Jag har förresten ett till exempel, en annan artikel i GD, framhålls att det skedde en anstormning av antal medlemmar direkt efter uttåget, om jag inte räknar helt fel så kan det röra sig om 15-20% ökning på bara några dagar. Ett helt fantastiskt läge för en artikel, där det dels tackas för den fina gesten att många valt att bli medlem, men även en möjlighet att driva på för att fler ska bli det, nu siktar vi mot X tusen medlemmar innan månadsskiftet eller liknande.

Då har det gått fem dagar sen det som inte fick ske ändå skedde. Det har inte direkt hänt massor. Bosse Johansson har meddelat att han inte ställer upp för omval som ordförande. Min kommentar är bra att han meddelar detta i god tid, så valberedningen får all tid de kan få för att hitta en ersättare. Men också, nog känns det lite som ett svek?

Det var styrelsemöte igår, första sedan degraderingen, och en rapport kom därifrån idag: Här. Rapporten gav fler frågor än svar tycker jag. Ett medlemsmöte borde ligga högt upp i prioriteringsordningen till exempel.

Jag ser att det pratas om sorgetid från föreningens håll. Det är klart det finns otroligt många känslor, hos oss som håller Brynäs IF kärt. Däremot finns det lika liten anledning till sorgetid nu som efter ett baklängesmål. Det finns inte en sekund att spilla på nåt annat än planeringen för framtiden, och sen genomförandet av den planen. Vi står möjligen inför ett mindre omöjligt uppdrag, än att vända ett 0-3 underläge, men fråga Modo eller Björklöven hur lätt de tycker att det är att ta klivet tillbaka till högsta divisionen. Jobbet att på något sätt vara involverad i Brynäs IF är inte längre ett nio till fem jobb i makligt tempo. Det är mer ett jobb på en start-up, där samtliga konkurrenter tillhör the sleepless elite. Sorgetiden tog slut på morgonen den 24 mars. Nu är det hårt-jobb-tid, som förhoppningsvis mynnar ut i glädjerus så småningom.

Ja, gratis på födelsedagen då. På dagen för 49 år sedan blev jag Brynäsare, och idag tog Brynäs klivet ner i en lägre division för första gången på över 60 år. Så nu får denna dag symbolisera en pånyttfödelse, och då kanske jag inte syftar alls mycket på denna bloggs återuppståndelse, utan det NYA Brynäs. För det är vad som måste ske. Det är dags att ta ett vägskäl här, nytt och fräscht är vägen framåt. I det andra, lite av en avtagsväg får historien snällt sakta ner och stanna i ett museum. Vi ska fortfarande hålla historien högt, men det är framåt mot nya framgångar all fokus skall ligga. Jag ser tre punkter som måste vara det enda som fokuseras på den närmaste tiden:

• LEDARSKAP - vem tar och formar den enorma kraft som faktiskt kommer att finnas när tiotusentals Brynäsare vill göra allt i sin makt för att stötta föreningen i deras hjärtan.

• EKONOMIN - Nu gäller det att få klara besked från sponsorer så snabbt det bara går. För att det ska kunna ske gäller det att Brynäs går ut med en väldigt tydlig plan hur de tänker sig den närmaste framtiden och hur resan tillbaka till SHL skall ske. Budskapet från föreningen måste vara ett tydligt, HÄR ÄR RESAN FRAMÅT, ÄR NI MED?

• SAMMANHÅLLNINGEN - Nu är det inte läge för småaktigheter och revirpinkande, som det lätt hänt historiskt i en förening med många starka viljor. Det gäller även att vi försöker undvika att det blir för många enskilda initiativ, det måste vara en enande kraft som rör sig mot ett tydligt mål.

Det är nu det hårda jobbet måste börja, och alla som har någon positiv känsla gentemot Brynäs måste hjälpa till, TILLSAMMANS FIXAR VI DET HÄR!